staravenue

Har en skum känsla. Vet inte riktigt vad det är.
Det känns bara.. Skumt.
Saker som gör sej påminda kanske, men vad vet jag. Och vad skulle det vara för saker..? Och ja, jag om någon borde väl veta isf. Men det gör jag inte.
Det är bara en känsla..
Är det min känsla? Är det någon annans? Varför? Vad ska jag göra med den?
Det ändrades i all hast. Eller ja, hur ska jag förklara? Det bara kom över mej helt enkelt. Svårt att göra något åt det när man inte vet varför..
Jag vet inte heller om det är något bra eller dåligt. Kan det vara nåt bra i grunden men det utlöser något dåligt för att jag inte är van att ha det så här..? Kan man ha ångest på grund av att något är bra..? Just för att det är så ovant att känna något så bra..? För bra är det enda jag känt nu det senaste..
Kanske är det något i stil med att det "är för bra för att vara sant" så att ens undermedvetna försöker påminna en om tidigare erfarenheter och verkligheten genom att framkalla ångest..?
Svårt när det inte är medvetet.. Då kan jag ju inte heller styra över det..

Suck.

Nä, det går över. Får bara.. Göra något annat. Så jag inte tänker på det.
Nä, det är säkert ingenting annat än att det bara är ovant att ha varit uppfylld med en sådan överväldigande positiv känsla under såpass lång tid.. Att det positiva faktiskt har varit mer än det negativa..
Så är det nog..

Nu är det bara att det ska vara förståeligt och inte skrämmande..

/S

This is my life - it's not what it was before, all these feelings I’ve shared..
And these are my dreams, that I’d never lived before..

These are my words that I’ve never said before - I think I’m doing okay..
And this is the smile that I’ve never shown before..

Somebody shake me 'cause I must be sleeping..

Now that we're here, it's so far away..
All the struggle we thought was in vain and all the mistakes one life contained..
They all finally start to go away and now that we're here, i'ts so far away and I feel like I can face the day..
And I can forgive and I’m not ashamed to be the person that I am today..

I’m so afraid of waking, please don't shake me..



Hade en helt underbart rolig kväll igår, allting kändes så bra. =) Tack Alma, Niklas och Thomas - you all made my day. <3

I'm sorry if this might sound strange,
but for me things are beginning to change..
I never thought I would meet someone like you,
who turned out to be all wonderful and true..
I've only known you for a really short while,
but you have given me a lot that I just can't deny..
So forgive me if I act a little strange for I don't know what I do,
it just feels like lightning running through my veins everytime I look at you..


så vad har man att berätta då..? en massa vackra tankar har väckts iallafall, trivs med det.. mkt som väckts till liv överhuvudtaget, mkt som legat och vilat och som man inte tänkt på längre för att allt har verkat vara försvunnet..
det känns bra.. helt otroligt faktiskt, det hade jag inte anat för en och en halv vecka sedan.. som saker och ting kan förändras i en handomvändning utan att man egentligen förstår varför, eller rättare sagt inte kan greppa, det bara är så..
och det är så underbart att orden inte räcker till, är för få och på något sätt innehållslösa, för att ens mäta sig med de känslor man så gärna vill beskriva..

ja.. man somnar mjukt numera och vaknar på samma sätt.. sådant lugn, så värdefullt.. do you know what i mean..?


thank you..

03.25. Hm. Blev senare än vad jag tänkt mig. Kan dock förklarars med att min mamma kom hem från Oslo runt 00.00 och vi har suttit och snackat en massa fram till nu. Mycket snack att ta igen när hon väl kommer till Helsingborg. =)
Ska väl lägga mig snarast iallafall, ska ju både till skolan och jobba imorgon. Som tur är börjar jag först 12.30 så det ska väl ordna sig. =)

Blev mycket deep talk nu och tankarna sätts ju igång då. Fast iofs, när är mina tankegångar inte igång? Ganska sällan faktiskt. Tänker på det mesta för det mesta. Och egentligen är ju en blogg ett bra sätt att få ner alla dessa tankar i ord, även om det visserligen skulle bli en hel roman om jag verkligen skrev ner ALLT. Men då kommer vi till mitt problem (hm, ska jag verkligen våga yttra ett problem här?) som nog inte är så ovanligt; att öppna sig. Tankar som exempelvis "Skulle någon vara intresserad av det här?", "Nu tycker folk nog jag är helt dum i huvudet.." och "Gud vad jag klagaaar.." väcks till liv. Eller kanske att de tankar jag skriver ner är jobbiga, ologiska, dumma, meningslösa osv..
Men det är ju då man ska stanna upp och istället tänka; "Vem bryr sig om vad folk tänker och tycker om mina tankar? Det är ju just mina tankar och mina tankar är viktiga för mig. Och vem vet, det kanske finns någon där ute som känner igen sig i det man skriver och kanske resonerar precis likadant som jag om ens egna tankar och folks eventuella reaktioner på dem.". Detta faller sig ju inte alltid så självklart att tänka med automatik.

Min rent spontana tanke just nu efter att precis ha läst det jag skrivit hittills är; "Men herregud, det säger ju sig självt.". Hade jag däremot läst detta i någon annans blogg hade jag nog instämt och tänkt; "Preciiis.".
Ganska underligt ändå hur man kan resonera så otroligt olika beroende på om man själv skrivit en sak eller någon annan skrivit något som egentligen har precis samma innebörd. Men det ligger väl i mångas natur att vara väldigt självkritiska. Så är det för mig iallafall och har varit så länge jag kan minnas.
Självkritisk, höga krav på mig själv, höga förväntningar.. Enligt alla omkring mig iallafall. Och tar jag ett steg åt sidan och bara ser mig själv objektivt så stämmer det nog. Men allt detta är ju för att jag känner att alla mina "höga" krav är något som jag borde klara av och mer därtill. Jag känner att jag borde ha den kompetensen. Och når jag inte upp till den så har jag misslyckats istället för att vara med nöjd med hur mycket jag egentligen åstadkommit och där har vi den självkritiska delen av mig som tar vid.

Så då är frågan; blir jag verkligen någonsin nöjd med vad jag presterat? Well. Det har hänt. Dock inte särskilt ofta. Jag har väl kunnat tycka att mycket varit "helt okej" med tanke på omständigheterna - saker runt omkring som dykt upp från ingenstans, saker som ställt till problem på vägen, onödiga störningsmoment och stressorer, men efter den rannsakningen har jag fortfarande kunnat tycka att jag borde klarat mig över den högtuppsatta ribban IALLAFALL. Hm. Har jag då för höga krav på mig själv trots allt? Det har jag nog. Mina krav för att min prestation i slutändan ska uppfattas som "helt okej" för mig är redan vid det laget väldigt höga. Där är som att jag inte tillåter mig själv att vara helt nöjd. För då ska jag ju genast göra det 1000 gånger bättre nästa gång. De ständiga höga kraven och den ständiga självkritiken som många gånger nog är mer destruktiv än konstruktiv, då jag aldrig tillåter mig själv att vara helt nöjd med vad jag åstadkommit och presterat. Trots att jag kanske har all anledning i världen att vara totalt nöjd och kanske till och med stolt någon gång.

Vet inte om det kanske har att göra med någon slags rädsla att bli för nöjd och därmed för lugn så att jag inte till nästa gång presterar allt jag förmår att prestera. Att jag inte gör det absolut bästa jag kan. Att jag inte gör allt av mig själv som jag kan bli. Att jag inte ger allt jag kan ge. Att jag helt enkelt inte strävar efter att bli mer, lära mig mer, erfara mer och därmed BLIR mer när det finns så otroligt mycket att lära av livet som jag fortfarande inte lärt mig. Att jag helt enkelt inte blir allt jag kan bli.
För är det något jag inte vill så är det att vakna upp en dag och tro att jag är färdig. Färdig med allt vad livet har att erbjuda och därmed missar så mycket mer. För om man tror att man är färdig och därmed inte strävar efter mer, vad finns det då kvar..? Hur meningsfullt skulle saker och ting då kännas..?

Ofta stöter man på folk som är alldeles för säkra på saker och ting som de inte ens vet hälften av. Och inte verkar de intresserade heller att ta reda på mer, lära sig mer, veta mer, erfara mer just också för att de tror att de är färdiga med de bitarna. Och det skrämmer mig. Hur kan man vilja stanna i en viss mognadsgrad..? För det är ju i stort sett det man gör om man tror man är färdig. Vilket är helt ologiskt. Hur kan man tro att man är färdig med exempelvis temat "relationer" vid 25-års ålder när man kanske kommer att leva tills man är 90 år? Hur skulle det vara logiskt att ens kunskaper om relationer är likvärdiga vid 25-års ålder och 90-års ålder? Man lär sig genom erfarenheter och vid gammal ålder har man nog erfarit en hel del mer än vad man gjort vid ung ålder. Därmed är det inte sagt att man inte kan veta väldigt mycket redan i ung ålder. Men det hänger ju på hur mycket och vad man varit med om. Åter igen; erfarenheter.

Nej, jag vill inte tro att jag är färdig. Jag vill konstant kunna utvecklas som person, lära mig och uppleva så länge det är möjligt. Ta vara på det chanser som ges. Så även om jag har enormt höga krav på mig själv så lär jag mig ju ändå desto mer. Gäller väl bara för mig att hitta en rimlig balans när det kommer till min ganska  självkritiska sida så att jag inte går miste om en del på vägen mot mina högt uppsatta mål, som jag satt upp för att just inte gå miste om saker och ting.

Nattens filosofistund får nog avslutas nu. Sömnen är också viktig. Och som tidigare sagt ökar väl bara risken för en hel roman om jag inte avslutar nu. He.. =)

Sleep tight!

/S

Oj oj, mitt andra inlägg so far. Nice =) Kanske går bättre denna omgången på blogg.se då. =)

Helgen har varit sömnlös men däremot mycket trevlig. I lördags var man på "tjejkalas" hos en kompis som fyllde år, hon hade temat Disney. Kul grej tycker jag, nåt annorlunda och så får man vara barn för en stund. Jag kom som Esmeralda, Alma som Snövit, Sanna som Tingeling, Catrin som Mimmi och födesledagsbarnet Catharina som Nalle Puh. =) Bilder läggs upp inom snar framtid. (När jag har tid dvs.. =P)
Efter det åkte jag och Alma in till stan för att jag skulle hem till pappa  för att ge Bamse-katt mat och vatten eftersom pappa är bortrest, närmare bestämt i Sydamerika. Därefter åkte vi hem till mig och lämnade mina grejer (från kalaset) för att sen åka in till stan efter att Alma övertalat mig. =) Väl framme stack vi till Snaps och tog nåt att dricka och snackade om allt mellan himmel och jord. Alma ringde efter en stund hennes amerikanske vän Johnny och tyckte att han och hans kompis Kai skulle komma ner till stan och hänga med oss ut någonstans, vilket de gjorde. Väldigt trevliga killar det där. =)
Målet blev först PL13 bara för att få veta att de precis skulle stänga så vi gick vidare till Bishop In Arms men de skulle också stänga. Till slut hamnade vi iaf på Harry's där vi tog en cider och blev bjudna på varsin shot av killarna och vi hade helt underbart kul! Dansade mest hela tiden och hade väldigt trevligt! =D Efter detta gick vi till Max för att äta nåt och sen följde vi med hem till Johnny där vi alla satt och snackade och drack kaffe fram till runt 06.00. Då såg både Johnny och Kai väldigt trötta ut, även om Kai försökte få oss att tro att han inte alls var trött (hehe) medan Johnny vill gå och lägga sig. Så jag och Alma gick för att låta de sova och stack inom henne för att sen sticka hem till mig för att plugga lite (eftersom vi båda behövde det) då vi ändå inte tyckte det skulle löna sig att gå och lägga sig.
Nåt pluggande blev det i slutändan ändå inte utan vi fräschade till oss istället och snackade och så för att sen dra in till stan igen och köpa pizza som vi sen överraskade Johnny och Kai med. De va ganska sega till en början men sedan piggnade de till och det slutade med att vi satt och spelade kort hela söndagskvällen och hade jätte trevligt. =) Mycket engelska har det blivit också och det är ju aldrig fel. =) Trötta som sagt, kanske förståeligt efter 36 timmar av vaket tillstånd, men både jag och Almisen behövde ha trevligt och få slappna av för en stund. =)

Sleep tight!

/S