staravenue

Ja. Den 27:e oktober fick jag läsa de finaste orden riktade mot mig i min älsklings blogg (Gizzen). Den värmen som spred sig inombords går inte att beskriva, det sättet som orden rörde vid mitt hjärta - ja, jag tror inte han själv inser det.
Det blogginlägget gav mig inspiration till att skriva ett eget inlägg tillägnat honom. Skriva om vår tid från mitt perspektiv. Iallafall försöka få ner allt i ord. ;)

En kort liten kärlekshistoria för er som orkar läsa, en lång kärlekshistoria för mig som fick vara med om det.

Till dej Niklas. <3

__________________________________________________________________________________

- Bakgrund -

 
Sedan jag var liten, runt 3 - 4 år, och fram till nu har jag gått till en och samma frisörska. Hon är en jätte god människa med massa humor och duktig på det hon gör och därmed ingen anledning till att byta frisör.
I september någon gång var jag och klippte mig och vi kom in på förhållanden. Hon berättade att hennes son precis tagit sig ur ett påfrestande förhållande, vilket jag också hade. Desto mer hon berättade, desto mer kände jag igen mig - det var nästan identiskt med vad jag precis hade gått igenom. Vet inte när jag senast kände att jag inte hade några andra ord än "Samma här!" att säga och det var så att jag till och med mot slutet fick säga: "Hur otroligt det än verkar, SAMMA HÄR!" eftersom jag tänkte att hon nog snart kommer att tro att jag hittar på. He..
Hursomhelst, hon började till slut prata om att jag och hennes son nog skulle passa väldigt bra ihop eftersom vi tydligen var "preciiis lika översnälla" och därmed skulle behandla varandra väl. Det bör nog tilläggas att under de 16 - 17 år som jag klippt mig hos henne har hennes son med jämna mellanrum varit och hälsat på henne när hon jobbat och trots det hade jag vid det laget aldrig träffat honom.
Hon sa ett par gånger till att vi nog passat bra ihop och jag visste inte alls vad jag skulle svara på det. Jag blev helt klart glad och tog det som en väldig komplimang att hon faktiskt tyckte jag skulle vara bra för hennes son men jag har trots allt fått min beskärda del av hjärtesorg och tänkte om jag verkligen skulle ge mig in i något. Till svar kunde jag iallafall inget annat än att le och svarade jag lite avvaktande "Ja, vem vet..?", "Ja, kanske det.." även om jag ändå tyckte det var ganska komiskt. Jag menar, vad är oddsen att jag från det att jag flyttat från Uppsala till Helsingborg fortfarande går hos samma frisörska och att jag och hennes son skulle ha gått igenom nästan identiska händelser nästan vid samma tidpunkt?
Hon tyckte att jag iallafall skulle tänka på det och isåfall kunde jag höra av mig till henne så skulle hon fixa hans nummer - haha, vadå matchmaking..?

Senare den dagen skulle jag jobba och medan jag ändå inte hade några kunder passade jag på att ringa mamma. Efter att ha pratat om lite allt möjligt berättade jag för henne om samtalet jag hade med Linda, min frisörska. Mamma instämde med allt Linda hade sagt och det kom fram att mamma och Linda tydligen snackat om detta tidigare; dels att det är konstigt att jag och Lindas son under alla dessa år aldrig träffat på varandra och dels att vi lika gärna kunde ta varann i hand på en gång med tanke på hur otroligt lika saker vi båda gått igenom och hur otroligt lika vi tydligen var personlighetsmässigt.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade aldrig tidigare varit i en sådan här situation där min mamma tillsammans med mamma till en för mig okänd kille diskuterat om vi eventuellt skulle passa ihop och att hon dessutom inte sagt någonting..! Jag litar på min mammas omdöme så nu började jag faktiskt bli lite nyfiken på vem den här killen kunde vara. Med risk att låta pessimistisk men jag tar mig friheten - fanns det verkligen en kille där ute som var så genomsnäll som man fick såpass högt utlovat? Och isåfall, varför har jag inte fått träffa honom tidigare..?? Haha.. ;)
Mamma tyckte givetvis att jag skulle ringa Linda men jag kände mig lite tveksam; denna killen visste ju trots allt inte vem jag var och jag tyckte att det nog skulle kännas en aning desperat från min sida. Mammas svar var att jag inte skulle "mesa" mig och vänta alltför länge, utan ta chansen.. Haha.. Jag ringde dock inte..

- Fredagen den 8 september -

Nästa gång mamma kom hem från Oslo skulle hon till Linda och klippa sig och hon hade sagt något om att då skulle de minsann prata om mig och Lindas son, Niklas. Jag bara skrattade och tyckte att hennes entusiasm var gullig och sa något om att en "ice breaker" isåfall hade varit om jag och Niklas först hade pratat över MSN - halvt på allvar, halvt på skämt. Det skulle visa sig att mamma trots allt lagt det på minnet.
Jag jobbade den dagen och mamma skulle iväg och klippa sig ungefär samtidigt men efter ca 2 timmar ringde jag henne för att se om hon kanske var klar hos Linda och inte hade lust att komma förbi mitt jobb och hålla mig sällskap. Hon var kvar hos Linda och lät på väldigt bra humör, det blir hon dock alltid när hon är hos Linda - de är såå lika och kan verkligen flumma till det - ändå lät det som om det var något speciellt..
"Jag har en lapp till diiig.." sa mamma med nöjd ton. "Ehm.. Jaha..? Hehe.." svarade jag nyfiket.
Mm. Linda hade ringt Niklas och bett om hans MSN. Om han visste hela historien eller inte, vem jag var eller inte, det hade jag ingen aning om. Hans MSN hade hon däremot fått och gett vidare till min kära mor och de båda lät hemskt nöjda och Linda lät även hälsa att jag MÅSTE skriva till honom samma kväll, haha.

Mamma kom förbi mitt jobb när jag slutat och vi åkte hem, väl hemma fick jag lappen med hans MSN och jag tänkte: ”Det är väl bäst att lyda Linda och dessutom förlorar jag ju ingenting på det.”.

Gick ner på rummet, la till Niklas på min MSN och vi började skriva. Till en början gick det lite segt, fick lite intrycket av att jag nog mer såg det komiska i situationen än vad han gjorde men jag var ju också trots allt mer insatt och hade veta en del om honom av Linda – han visste ingenting om någonting rörande mig mer än att Linda bett om hans MSN.

Efter ett tag kom konversationen igång mer och det slutade med att jag satt på MSN varenda ledig stund jag hade. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och det kändes som om vi aldrig skulle behöva oroa oss för att inte ha något att prata om, härlig känsla!

Vi upptäckte alltmer hur likasinnade vi var; vi hade samma syn på saker och ting, liknande värderingar, liknande erfarenheter.. Vi tog orden ur munnen på varandra ofta och det var vid många tillfällen den ena eller den andra blev tyst en stund för att vi båda kunde säga saker den andre tänkte exakt samtidigt. Många saker som var så identiska ledde också till tystnad emellanåt, känslan av att prata med någon som var så pass på samma plan som jag var överväldigande och det kändes emellanåt lite ”creepy”. Åter igen, vad är oddsen att man träffar på någon så lik en själv? Till och med våra födelsedagar visade sig vara på nästan samma dag, jag den 5 april och Niklas 6 april! Det fanns egentligen bara ett ord att beskriva detta fenomen; tvillingsjäl. Men vågade man ens tänka tanken redan då att det verkligen kunde vara så..?

 

Helgen flöt på och jag ägnade i stort sett all min tid vid datorn, pratandes med Niklas och var det inte på MSN så var det via sms. Ett sms jag fick på lördagskvällen flög in i mitt hjärta direkt. Det var efter att han hade berättat att någonting han älskade att få göra var att spela gitarr men att han inte hade fått göra det på hur länge som helst, på grund av vissa omständigheter.

”Hej. Nej jag har inte förföljelsemani.
Men måste bara säga att du är jätte söt.
Och jag spelar gitarr nu för att få
tillbaka allt igen, Tack vare dig. Puss
på kinden”.

Våra samtal var fängslande, han var fängslande – han blev det enda jag tänkte på.

- Söndagen den 10 september -

Den var den här dagen vi pratade på telefon första gången. Minns inte riktigt vem som tog initiativet till det men det var nog jag. =)

Efter en heldag fylld med samtal med Niklas och en del pluggande inför mitt psykologi-prov som väntade på måndag morgon så föll det sig att han till slut ringde mig. Det var länge sedan man var så nervös, konstigt ändå. Jag bara såg mobilen ligga framför mig och blinka för fullt tills jag äntligen förmådde mig att trycka på ”Svara”-knappen.

Hörde hans röst och jag kunde inte sluta le – den mysigaste rösten!

 

Vi pratade på om allt mellan himmel och jord från första stunden. Han medgav att han också varit något nervös vilket han också tyckte var konstigt eftersom han, som jag, är en person som alltid kan prata för sig. Kändes dock skönt att jag inte var ensam om det. =)

Det uppdagades alltmer under samtalets gång hur extremt lika vi var, hur identiska många av våra upplevelser och erfarenheter var och vi hade enorm förståelse för varandra – aldrig varit med om något liknande. Jag behövde ofta inte ens avsluta mina meningar innan han visste precis vad jag skulle säga, höll med eller instämde och det var ömsesidigt! Bara sådana enkla saker som vilken typ av musik vi lyssnar på, favoritmat och inredningsmak kändes också som om vi tyckte om nästan likadana saker.

Mycket som kanske ett annat par pratar om under loppet av någon månad kändes som om vi avverkade på bara ett telefonsamtal och det kändes helt otroligt att känna sådan samhörighet med någon så pass fort! Tid och rum existerade inte, enbart våra ord som utbyttes.

Till slut tittade jag ändå på klockan eftersom jag trots allt hade både skola och jobb dagen efter och jag fick en mindre chock – klockan var runt 07.00 på morgonen och vi hade då pratat i 6-7 timmar!

Som sagt, det kändes som om jag hade fått sväva iväg för en stund till en tidlös plats där allt man någonsin känt möttes av all förståelse man någonsin kunnat få.

- Tisdag den 12 september -

Måndagen tog jag mig igenom någorlunda trots att jag var så enormt trött. Varit vaken över ett dygn och skulle dessutom både till skolan och jobba. Men trots tröttheten mådde jag ändå bra, jag kände mig glad och upprymd efter helgens alla samtal med denna otroliga person. Tanken om han var likadan i verkligheten flög igenom tankarna gång efter annan och jag tycker nog jag gav honom en del hintar om att det hade varit trevligt att ses. =) Ja, en fika bestämdes på tisdagen efter jag varit i skolan, vid 16.00.

 

På tisdagar brukade jag ha dubbel-lektioner i Svenska B 12.30-15.45, det vill säga lite mer än 3 timmar. Och om det inte brukade kännas som om tiden gick långsamt så gjorde det verkligen det den här tisdagen.

Jag satt som på nålar. Tittade hela tiden på klockan. 5 minuter har gått.. 10 minuter.. En kvart.. 5 minuter sedan jag sist tittade på klockan..

Försökte koncentrera mig men det var nästan omöjligt, kunde knappt sitta still och mina tankar ville ägna sig åt något helt annat än Svenska B. Vet inte när jag sist upplevde att tiden verkligen gick så långsamt att man hade kunnat tro att den stod still.

Jag ville bara att klockan skulle bli 16.00 någon gång så jag kunde gå ner till det café där Niklas och jag skulle ses. Det som gjorde lektionen lite mer dräglig var alla sms sötnosen skickade, fick dessutom ge honom vägbeskrivning dit vi skulle ses eftersom han är från Landskrona och inte kan Helsingborg helt. Hehe, så söt..

 

Efter några lååånga timmar sittandes i klassrummet slutade vi äntligen och jag började gå ner mot stan till Espresso House där Niklas stod och väntade. Vi pratade i telefon hela vägen och jag kände att min nervositet nog aldrig hade varit så på topp som just då. Vi skulle ju faktiskt ses, stunden var inne då vi skulle stå framför varandra och se varandra i ögonen! Efter alla våra samtal och allt man fått höra från Linda så skulle jag verkligen träffa den här, för mig redan, underbara personen!

Jag tror att grunden till min nervositet nog låg mycket i att det kändes större än vad det kanske uppfattades av omvärlden. Som om den här stunden skulle kunna leda till något större, till en evig stund kanske.. Till något underbart.. För en sådan connection kommer inte från ingenstans. Something that feels so right just can’t be wrong.

 

När jag började närma mig caféet gick jag en liten omväg just bara för att han inte skulle kunna se mig komma gåendes en hel gata, hade säkert trampat fel eller snubblat eller nåt av ren nervositet, haha! Istället gick jag så att jag bara precis behövde gå runt ett hörn så såg jag honom på en gång sittandes på en bänk, världens sötaste! Det var ju knappt så att jag ens kunde gå de få metrarna fram till honom utan att känna att benen höll på att vika sig! =P

En underbar person med den mysigaste rösten, det sötaste leendet och de finaste ögonen, could this be real?

Vi gick in på caféet och gentleman som han är så envisas han med att betala för mig med. Fick en Cafe Latte och dessutom ett wienerbröd som jag inte ens ville ha och inte åt upp heller, haha. Men det sa jag faktiskt från början men han ville inte vara ensam om att äta så han köpte det på vinst eller förlust. ;)

Vi satte oss på uteserveringen då det var väldigt fint väder och problemet var inte att komma på något att säga utan snarare att sluta le, kunde ju inget annat när jag såg på honom. Riktig sötnos ju. =) Och när jag väl försökte vara ”allvarlig” så kunde ju inte han prata för att jag tittade på honom..? Hehe..

Det var hursomhelst jätte trevligt, han var underbar! Nervositeten började senare mer gå över till en fjärils-liknande känsla i magen och jag kände mig helt upprymd av lycka.

 

Efter fikan fick jag frågan om jag ville följa med till Ikea och självklart ville jag det. Riktig myskänsla att gå runt där med honom, vi skojade runt och pratade. Vid några tillfällen la han sin hand på min arm eller la armen runt mig och jag märkte hur jag log mer och mer inombords. Han var så underbar att umgås med och på något sätt ingav han en trygghetskänsla. Den känslan var magisk för mig.

Vi gick sedan en runda på Väla där vi köpte varsin is-dricka som vi sen drack utanför på en bänk medan solen gick ner. Även om det började bli kallare ute så kände jag ändå en varm känsla inom mig.

Efter detta åkte vi hem till mig där jag, samtidigt som han hade tänkt fråga, föreslog att han kunde sova över eftersom det vid det laget hade blivit så sent. Den natten sov jag väldigt gott, tätt intill en person som var helt underbar och trygg. En person som på kort tid ändå hade gjort ett stort intryck på mig och som framkallade vissa känslor hos mig jag inte känt på länge. Ett nytt möte som kändes som att det kunde bli något fantastiskt underbart framöver. Något som kunde bli något mycket speciellt.

- Nutid -

Den 16 september är dagen då vi två blev en. En dag jag aldrig kommer att glömma tillsammans med andra vackra stunder som vår första kyss på stranden och dagen han sa de tre små orden.
Jag har haft turen att träffa en ängel som står vid min sida genom allt. Han har hjälpt mig med så mycket, vi har redan delat så mycket.
Han är den som kan få mig att le när jag känner mig nere. Han är den som ger mig förståelse när jag behöver medkänsla. Han är den som lyssnar när jag behöver prata. Han är den som lyfter upp mig när jag faller. Han är den som delar min glädje när jag är glad. Han är den som ger mig den mest underbara kärleken genom allt gott och ont.

Han är den som jag vill dela allt med, uppleva allt tillsammans med. Han betyder världen för mig. Han är den jag älskar.

Min underbara Niklas.

- Baby, du och jag. 2B4W: Invincible!

/S

I am the mess you chose, the closet you can not close.

Sometimes the things I say, in moments of disarray.
Succumbing to the games we play, to make sure that it's real.

When it's just me and you, who knows what we could do?
If we can just make it through, through this part of the day.

Then we could stay here together.
And we could conquer the world.
If we could say that forever - it's more than just a word.

Ibland känner jag mig så vilsen. Som nu.
Det är i sådana lägen jag känner mig ganska osäker på saker och ting; i vissa frågor vet jag varken ut eller in medans jag i vissa vet var jag står men kanske inte känner mig säker på var jag har allt annat som är omkring mig.

Jag blir kanske extra mottaglig för negativa kommentarer och händelser, mest beror väl det på att jag på grund av min osäkerhet överanalyserar saker och ting för att kunna placera det ena och det andra. Så jag vet hur jag ska hantera vissa situationer och vad jag kan förvänta mig av vissa händelser eller personer.
Men det gör att min tankeverksamhet går på högvarv, vilket säkert är påfrestande för de som är i min närhet. Även för mig.
Misstolkningar och missförstånd kan lättare uppstå men det är väl även mycket därför jag in i det längsta är tyst. Jag vill inte råka sabotera någonting genom att förhasta mig för att jag kanske överanalyserat för att jag oroat mig för mycket.

Men hur reder man ut vilket av det man kommit fram till som är på grund av överanalysering och vad som egentligen är på grund av naturliga reaktioner och logiska vibbar..? Så man vet hur man ska agera därefter..? Så att man inte förhastar sig med handlingar som egentligen bara är grundade på det tillfälliga måendet men samtidigt inte förbiser det som är fullt naturligt och det som är ens instinkt som man borde lyssna på och handlar efter..? Det är så lätt hänt att det blandas ihop.
Därför är det kanske bäst att vara tyst så länge, hålla låg profil. Men det är tungt att allt bära ensam även om man så innerligt gärna vill klara av det på egen hand, speciellt när närstående uppmuntrar till att man ska prata ut. Och man kanske egentligen behöver prata ut för att det är för mycket för att reda ut själv.

Ja, det går runt runt runt..