staravenue

Mm, då kom man hem för en stund sen från min kära syster Alma. Hon var helt utsliten, stackaren. Hon kom hem idag från att ha varit i Lettland i 8 dagar - 8 väldigt äventyrliga och händelsrika dagar bör tilläggas. Dagar fyllda med okända människor från olika länder, samlade i en skog, vandrandes på hajk med utmaningen att klara sig med enkla hjälpmedel och dessutom vid ett tillfälle få nyheten att "ledarna" lett dem vilse med flit för att de ska lära sig att hitta hem (utan tidigare erfarenhet, genomblöta, hungriga, trötta...), dalande humör hos personer runt omkring, känslor av att inte veta om man ska skratta eller gråta..

Kom dit nån gång runt 18.20 och tog bussen 23.20 och vi hade säkert suttit och snackat till imorgon bitti om det inte hade varit för att hon var så trött.
Allt hon berättade såg jag framför mig som en film, ja, det kändes nästan som om jag upplevt det hela själv. Vilket jag på sätt och vis har fast under andra omständigheter och för en längre tid sedan. Men så har det alltid varit - jag och Alma har gått igenom nästan identiska saker vid nästan samma tillfällen, ibland olika tillfällen. Men likheterna i våra erfarenheter och upplevelser är slående. Tror det är det som ligger mycket till grund att vi har en sådan otrolig vänskap och ett sådant starkt band mellan oss. Vi är inte bara bästa vänner - vi är även systrar.

Hon berättade det ena efter det andra iallafall och jag förstår verkligen hur alla dessa händelser verkligen stärkt henne som person. Hur man i riktigt pressade situationer tas över av "överlevnadsinstinkten" och får såväl fysiska som psykiska krafter man kanske inte riktigt hade koll på fanns inom en själv.
Att berätta hela hennes resa nu skulle ta dagar så jag nöjer mig med att helt enkelt bara säga att det varit ett äventyr för henne, en utmaning som jag förstår har gjort henne utmattad, men som hon dock klarat. And I'm damn proud of her.
Måste medge att jag dock fått vissa vibbar ibland av att något inte har stämt, vilket i sig har stämt, men det är skönt att hon är hemma nu iallafall och att hon mår bra. Har varit tomt utan henne.

When I try to describe how I feel when you hold me - I get butterflies, I hear lullabies..
It's hard to explain, like the scent of a rose or the sound of the rain - it's too precious and too wonderful to give it a name..

It's on the tip of my tongue but my lips are still sealed - only violins and their innocence can show you how I feel..
And I hear them again at the end of the day - I'm all teary eyed when we kiss goodbye, there's nothing I can say..

Must be a million times I tried to express this love of mine - when it goes this deep, when it tastes this sweet it's not easy to define..

Too beautiful for words, a symphony inside me..
Too beautiful for words, I can not take them lightly..
Can you hear my silent heart..?

Att känna sig lycklig och nere samtidigt. Paradoxalt.
Vissa bitar - lycklig. Andra bitar - olycklig.
Fast jag vet inte ens vilka bitar som gör mej olycklig. Jag bara känner denna gnagande, bitande känslan och jag försöker rannsaka mej själv; komma underfund med VAD som ger mej den här obehagskänslan. Men jag känner det som att jag inte kommer någonstans och jag vet inte heller vad jag behöver för att komma underfund med vad det är.
Ibland så dyker minnen upp, passerar framför mina ögon och jag försöker blunda för det - been there, done that - så varför kommer allt upp till ytan igen..? Det känns bara onödigt och energikrävande för det brukar leda till ångest vilket är mindre behagligt.
Men kan det vara så enkelt att det har att göra med att jag känner lycka för första gången på väldigt länge..? Precis som ångest är ju även lycka en stark känsla. Tillåter man sej själv att släppa in någon som gör en lycklig så öppnar man ju sej och då är det kanske lätt hänt att även ångestframkallande minnen och känslor har lättare för att ta sej upp till ytan och göra sej påminda..?


I swallowed all your answers, I swallowed all my pride.
You've used up all your chances - can't keep this all inside.

I didn't think that you'd sell me out, now I know what you're all about.
You might feel in control of things but you're not holding all the strings.

Tell me please, who the fuck did you want me to be?
Was it something that I couldn't see? Never knew this would be so political..
And please, I'm still wearing this miserable skin and it's starting to tear from within -
but it's obvious that it doesn't bother you.. So please..

Don't keep telling me that it's Ok, I don't buy all the shit that you say.
And quite honestly I'm fucking sick of it, so please..
If I cut this nose from my face then I wouldn't feel so out of place -
but it still wouldn't be quite enough for you.. So please, just stay away..


Har upptäckt att det jag gjort hittills är att koppla bort, stänga av, sluta mej - just för att jag inte har orkat ta mer skit, ta itu med fler problem. Har nästan känt mej något mekanisk; stängt av och bara fullföljt det jag haft att göra, det vill säga jobb, skola och hushåll. Men jag har trott att det har varit bra för mej för jag har fått så mycket gjort utan att knappt ens blinka vilket i sej har varit en lättnad. Och tiden har gått fort för att jag har sett till att alltid ha saker att göra.

Så nu när jag då kommit till en punkt då jag äntligen (konstigt nog?) känner lycka, har tagit mej tid till att göra saker jag trivs med och även fått betänketid bubblar allt annat också upp till ytan och helt plötsligt befinner jag mej i en sits där jag känner att tiden inte räcker till. Koncentrationen är inte på för fullt längre och en massa tankar stormar genom huvudet på mej som jag verken har tid eller lust att handkas med just nu - jag vill bara få ha min lycka ifred. På ett sätt är detta nog ett steg i rätt riktning att jag börjar öppna upp mej men samtidigt negativt då en del obehgaliga tankar tar upp min tid för att jag måste ta tag i dem och reda ut dem.

Och som så många andra gånger förr när jag kommit till den här punkten, fast nu en del insikter och erfarenheter rikare, känner jag åter att detta är något som kommer att ta tid och som jag inte kan  ta mej upp ur själv. Det känns hemskt att behöva säga det men jag kan nog inte reda ut det på egen hand. Iallafall inte om det ska gå snabbt, vilket jag vill för jag har inte tid.
Och egentligen vet jag om att jag borde låta det ta den tid det behöver, man kan inte stressa fram en sån här process, men det går inte. Men jag antar att  med hjälp av stöd från mina nära så kommer det att gå bra.

Detta leder mej dock till problem nr 2; att inte vara beroende av någon annan när det gäller mitt välbefinnande. Dessa bitar vill jag klara själv även om jag måste inse mina egna begränsningar. Fast det vill jag då helst inte, som vanligt. För jag vill fixa det själv. Utan hjälp från någon. Utan stöd från någon. Dels för att jag vill känna mej oberoende och bli stark på egen hand genom att just klara något på egen hand och dels för att jag inte vill belasta någon med "mitt". För det är just "mitt" att reda ut själv.
Detta gör dock att jag sluter mej och vänder mej inåt. Detta märks av de som står mej nära. Och detta kan också få sina konsekvenser när det gäller de som står mej nära, exempelvis att de upplever att jag stöter bort dem.


I'm looking at you through the glass, don't know how much time has passed.
Oh God, it feels like forever but no one ever tells you that forever feels like home, sitting all alone inside your head..

How do you feel? That is the question.. But I forget you don't expect an easy answer..
When something like a soul becomes initialized and folded up like paperdolls and little notes, you can't expect a bit of hope.
And while you're outside looking in, describing what you see, remember waht you're staring at is me..

How much is real? So much to question.. An epidemic of the mannequins contaminating everything we thought came from the heart - but it never did right from the start..
Just listen to the noises - null and void instead of voices.. Before you tell yourself it's just a different scene - remembering is just different from what you've seen..


På ett sätt gör jag väl det men inte av det skälet de flesta tror. Inte för att jag inte litar på dem, inte för att jag egentligen vill stöta bort dem, inte för att jag inte vill vara med dem, inte för att jag inte vill ha med dem att göra, inte för att jag tröttnat på dem - helt enkelt för att inte belasta dem.
Jag har fått höra att jag inte belastar dem om jag nu skulle öppna mej om det som försiggår i mina tankar och jag själv skulle heller aldrig se det som en belastning om mina nära kom till mej och öppnade sej. Men när det gäller mej själv och andra så känns det så. Inte för att de får mej att känna så - jag känner så av mej själv. Och så var det det här med att vara oberoende. För har man en gång varit beroende av en persons stöd, uppmuntring och hjälp är det lätt hänt att man faller om den andre personen faller. Dubbel olycka som jag vill undvika.

Trots att de dåliga känslorna kanske är mer lättframkallade tack vare att jag känner bra känslor hade jag ändå inte velat byta ut de bra känslorna för något i världen. Det var länge sedan och jag känner att jag verkligen behövde det. För samtidigt som jag kan känna att jag blir nedbruten av det negativa så bygger det positiva upp mej. Och jag behöver nog den balansen för att kunna ta tag i det negativa.
Det jobbiga är bara att jag upplever det många gånger som att det negativa tar över vid tillfällen då jag egentligen inte borde känna något annat än lycka. Då är det lätt att jag blir arg på mej själv, för att jag inte kan styra det hela mer än jag kan. Vill ju ta vara på de tillfällena då jag är lycklig och borde vara lycklig - är rädd att dessa tillfällen annars försvinner från mej just för att det negativa kanska tar över emellanåt. Men på den punkten hoppas jag bara innerligt på förståelse, även om jag inser att alla har sina gränser.

Men hursomhelst så är jag lycklig över att få känna mej lycklig när jag väl känner mej lycklig. Logiskt kanske? Men jag tror att det har en så mycket mer omfattande och större betydelse för mej än vad ursprunget till min lycka inser.
Och nu tog det stopp - få ner mina lyckokänslor i ord är inte min starkaste sida. Speciellt inte när dessa känslor är såpass överväldigande att jag, som tidigare sagt, tycker att de ord som existerar inte räcker till för att beskriva, för att ge mina känslor rättvisa. But I'll try...

Niklas - en ängel har dykt upp i mitt liv. Vi har levt våra liv parallellt, så nära men ändå så långt borta. Vi har så mycket gemensamt som skapar en så stark samhörighetskänsla, såpass stark har jag aldrig känt. Allt känns så självklart men aldrig någonsin som något man skulle ta för givet.
Han finns där och stöttar när jag är svag och behöver styrka. Han finns där med glädje när jag är nere och behöver skratta. Han finns där och ger värme när jag känner mej osäker och behöver trygghet. Han finns där och pratar med mej när jag känner mej full av känslor som behöver sättas ord på. Han finns där och lyssnar när jag känner att jag pratat för döva öron och behöver förståelse. Han finns där. Alltid.
Och det betyder allt för mej. Mer än vad han nånsin kommer inse. Kärlek - underbart.


Sometimes the things I say in moments of disarray,
succumbing to the games we play to make sure that it's real..

When it's just me and you - who knows what we could do?
If we can just make it through, through this part of the day, then we could stay here together..
And we could conquer the world, if we could say that forever - it's more than just a word..