staravenue

Ibland känner jag mig så vilsen. Som nu.
Det är i sådana lägen jag känner mig ganska osäker på saker och ting; i vissa frågor vet jag varken ut eller in medans jag i vissa vet var jag står men kanske inte känner mig säker på var jag har allt annat som är omkring mig.

Jag blir kanske extra mottaglig för negativa kommentarer och händelser, mest beror väl det på att jag på grund av min osäkerhet överanalyserar saker och ting för att kunna placera det ena och det andra. Så jag vet hur jag ska hantera vissa situationer och vad jag kan förvänta mig av vissa händelser eller personer.
Men det gör att min tankeverksamhet går på högvarv, vilket säkert är påfrestande för de som är i min närhet. Även för mig.
Misstolkningar och missförstånd kan lättare uppstå men det är väl även mycket därför jag in i det längsta är tyst. Jag vill inte råka sabotera någonting genom att förhasta mig för att jag kanske överanalyserat för att jag oroat mig för mycket.

Men hur reder man ut vilket av det man kommit fram till som är på grund av överanalysering och vad som egentligen är på grund av naturliga reaktioner och logiska vibbar..? Så man vet hur man ska agera därefter..? Så att man inte förhastar sig med handlingar som egentligen bara är grundade på det tillfälliga måendet men samtidigt inte förbiser det som är fullt naturligt och det som är ens instinkt som man borde lyssna på och handlar efter..? Det är så lätt hänt att det blandas ihop.
Därför är det kanske bäst att vara tyst så länge, hålla låg profil. Men det är tungt att allt bära ensam även om man så innerligt gärna vill klara av det på egen hand, speciellt när närstående uppmuntrar till att man ska prata ut. Och man kanske egentligen behöver prata ut för att det är för mycket för att reda ut själv.

Ja, det går runt runt runt..