staravenue

03.25. Hm. Blev senare än vad jag tänkt mig. Kan dock förklarars med att min mamma kom hem från Oslo runt 00.00 och vi har suttit och snackat en massa fram till nu. Mycket snack att ta igen när hon väl kommer till Helsingborg. =)
Ska väl lägga mig snarast iallafall, ska ju både till skolan och jobba imorgon. Som tur är börjar jag först 12.30 så det ska väl ordna sig. =)

Blev mycket deep talk nu och tankarna sätts ju igång då. Fast iofs, när är mina tankegångar inte igång? Ganska sällan faktiskt. Tänker på det mesta för det mesta. Och egentligen är ju en blogg ett bra sätt att få ner alla dessa tankar i ord, även om det visserligen skulle bli en hel roman om jag verkligen skrev ner ALLT. Men då kommer vi till mitt problem (hm, ska jag verkligen våga yttra ett problem här?) som nog inte är så ovanligt; att öppna sig. Tankar som exempelvis "Skulle någon vara intresserad av det här?", "Nu tycker folk nog jag är helt dum i huvudet.." och "Gud vad jag klagaaar.." väcks till liv. Eller kanske att de tankar jag skriver ner är jobbiga, ologiska, dumma, meningslösa osv..
Men det är ju då man ska stanna upp och istället tänka; "Vem bryr sig om vad folk tänker och tycker om mina tankar? Det är ju just mina tankar och mina tankar är viktiga för mig. Och vem vet, det kanske finns någon där ute som känner igen sig i det man skriver och kanske resonerar precis likadant som jag om ens egna tankar och folks eventuella reaktioner på dem.". Detta faller sig ju inte alltid så självklart att tänka med automatik.

Min rent spontana tanke just nu efter att precis ha läst det jag skrivit hittills är; "Men herregud, det säger ju sig självt.". Hade jag däremot läst detta i någon annans blogg hade jag nog instämt och tänkt; "Preciiis.".
Ganska underligt ändå hur man kan resonera så otroligt olika beroende på om man själv skrivit en sak eller någon annan skrivit något som egentligen har precis samma innebörd. Men det ligger väl i mångas natur att vara väldigt självkritiska. Så är det för mig iallafall och har varit så länge jag kan minnas.
Självkritisk, höga krav på mig själv, höga förväntningar.. Enligt alla omkring mig iallafall. Och tar jag ett steg åt sidan och bara ser mig själv objektivt så stämmer det nog. Men allt detta är ju för att jag känner att alla mina "höga" krav är något som jag borde klara av och mer därtill. Jag känner att jag borde ha den kompetensen. Och når jag inte upp till den så har jag misslyckats istället för att vara med nöjd med hur mycket jag egentligen åstadkommit och där har vi den självkritiska delen av mig som tar vid.

Så då är frågan; blir jag verkligen någonsin nöjd med vad jag presterat? Well. Det har hänt. Dock inte särskilt ofta. Jag har väl kunnat tycka att mycket varit "helt okej" med tanke på omständigheterna - saker runt omkring som dykt upp från ingenstans, saker som ställt till problem på vägen, onödiga störningsmoment och stressorer, men efter den rannsakningen har jag fortfarande kunnat tycka att jag borde klarat mig över den högtuppsatta ribban IALLAFALL. Hm. Har jag då för höga krav på mig själv trots allt? Det har jag nog. Mina krav för att min prestation i slutändan ska uppfattas som "helt okej" för mig är redan vid det laget väldigt höga. Där är som att jag inte tillåter mig själv att vara helt nöjd. För då ska jag ju genast göra det 1000 gånger bättre nästa gång. De ständiga höga kraven och den ständiga självkritiken som många gånger nog är mer destruktiv än konstruktiv, då jag aldrig tillåter mig själv att vara helt nöjd med vad jag åstadkommit och presterat. Trots att jag kanske har all anledning i världen att vara totalt nöjd och kanske till och med stolt någon gång.

Vet inte om det kanske har att göra med någon slags rädsla att bli för nöjd och därmed för lugn så att jag inte till nästa gång presterar allt jag förmår att prestera. Att jag inte gör det absolut bästa jag kan. Att jag inte gör allt av mig själv som jag kan bli. Att jag inte ger allt jag kan ge. Att jag helt enkelt inte strävar efter att bli mer, lära mig mer, erfara mer och därmed BLIR mer när det finns så otroligt mycket att lära av livet som jag fortfarande inte lärt mig. Att jag helt enkelt inte blir allt jag kan bli.
För är det något jag inte vill så är det att vakna upp en dag och tro att jag är färdig. Färdig med allt vad livet har att erbjuda och därmed missar så mycket mer. För om man tror att man är färdig och därmed inte strävar efter mer, vad finns det då kvar..? Hur meningsfullt skulle saker och ting då kännas..?

Ofta stöter man på folk som är alldeles för säkra på saker och ting som de inte ens vet hälften av. Och inte verkar de intresserade heller att ta reda på mer, lära sig mer, veta mer, erfara mer just också för att de tror att de är färdiga med de bitarna. Och det skrämmer mig. Hur kan man vilja stanna i en viss mognadsgrad..? För det är ju i stort sett det man gör om man tror man är färdig. Vilket är helt ologiskt. Hur kan man tro att man är färdig med exempelvis temat "relationer" vid 25-års ålder när man kanske kommer att leva tills man är 90 år? Hur skulle det vara logiskt att ens kunskaper om relationer är likvärdiga vid 25-års ålder och 90-års ålder? Man lär sig genom erfarenheter och vid gammal ålder har man nog erfarit en hel del mer än vad man gjort vid ung ålder. Därmed är det inte sagt att man inte kan veta väldigt mycket redan i ung ålder. Men det hänger ju på hur mycket och vad man varit med om. Åter igen; erfarenheter.

Nej, jag vill inte tro att jag är färdig. Jag vill konstant kunna utvecklas som person, lära mig och uppleva så länge det är möjligt. Ta vara på det chanser som ges. Så även om jag har enormt höga krav på mig själv så lär jag mig ju ändå desto mer. Gäller väl bara för mig att hitta en rimlig balans när det kommer till min ganska  självkritiska sida så att jag inte går miste om en del på vägen mot mina högt uppsatta mål, som jag satt upp för att just inte gå miste om saker och ting.

Nattens filosofistund får nog avslutas nu. Sömnen är också viktig. Och som tidigare sagt ökar väl bara risken för en hel roman om jag inte avslutar nu. He.. =)

Sleep tight!

/S