staravenue

Vilken dag det var iförrgår, suck. Haft oturen på sistone att inte få igenom något alls när jag väl ska göra ärenden för att den ena eller den andra inte möter en halvvägs. Blev bemött med sådan arrogans att man verkligen ifrågasätter personens lämplighet när det gäller val av yrke.. Igår däremot sken solen trots allt över mig och jag drog en lättnadens suck när jag om och om igen tackade den personen som hade hjärtats vilja att hjälpa mig. En som för en gångs skull inte viftade bort en, körde över en för att man är ung, en som inte ifrågasatta en eller behandlade en som om man precis hittat på - man blev betrodd och fick förståelse för att den situation som nu råder är ohållbar och behöver göras något åt. Ett intyg, som annars tydligen är så otroligt svårt att skriva, fick jag dessutom på plats och förhoppningsvis får jag vidare besked idag.

Utan att gå in på detaljer men för er som undrar; har plågats av oerhörd migrän på sistone där ett anfall håller i sig flera dagar. Senaste omgången började i söndags och sedan dess har intensiteten varierat från olidlig till känningar tillsammans med migrän-aura; ljud- och ljuskänslig, dålig syn, dålig balans och illamående. Har lidit av migrän sedan ungefär 10 år men det har då kommit ofta på sistone och varit ihållande men mycket beror på att jag inte får ta den medicinen jag har för detta längre, ett annat alternativ måste alltså kommas underfund med och igår kom jag äntligen ett steg på vägen tack vare denna ängel till läkare.

När man får ett sådant gott bemötande, så som en läkare ska vara, kan jag inte förstå hur det faktiskt kan sitta läkare där ute som den jag träffade iförrgår som mer eller mindre säger att jag får "stå ut" istället för att använda sin kunskap, position samt resurser till att hjälpa mig. Den som säger att man helt enkelt får "stå ut" med ett migränanfall vet inte vad denne pratar om och har förmodligen ingen erfarenhet av det. Men har man inte det så undrar jag varifrån de tror sig ha rätten att ställa sig över en och nonchalant säga att man får "stå ut". Jag kan lova att jag står redan ut så gott det går när första smällen kommer och jag anser inte att jag ska behöva stå ut mer än nödvändigt istället för att göra någonting åt det, det är en enorm påfrestning för kroppen. Förutom det fysiska ställer det till det rent praktiskt, du förmår inte göra någonting. Du kan knappt röra dig och skola/arbete blir lidande. "Stå ut".. Under all kritik.

Tilläggas bör att detta är tredje läkaren jag går till varav den första dessutom var överläkare. Ska det behövas? Ska det verkligen vara så här? Sverige ligger i topplistan över sjukvård i världen, det är jag medveten om och jag säger inte att vår sjukvård är dålig. Det jag diskuterar är attityden  och inställningen, som det heller inte är första gången jag stöter på, som jag tycker är helt otrolig! Jag tycker det är ren nonchalans och missbruk av maktposition; människor går till dessa läkare hela tiden för att söka hjälp för sina åkommor. De förlitar sig på dem, litar på att de gör sitt bästa, gör vad de kan och sätter deras välmående i första hand. Första läkaren jag var hos slog upp lite i FASS, läste "för lite studier för säkert underlag", tittar på mig med en blick som säger "too bad for you, nothin' I can do" och tackar för sig. Andra läkaren menade att "han är inte så insatt i sådana mediciner", "han hade inte tagit den" och att jag får "stå ut"..! Tredje läkaren, slog upp i FASS och kollade vilken klass medicinen var i, resonerade, lyssnade och diskuterade med mig och kom fram till tänkbara lösningar som han dock vill konsultera med en neurolog som han skulle ringa igår och idag. Han skulle kontakta mig idag (fredag) oavsett så jag vet om han fått tag på neurologen eller inte. Om inte, hoppas han att han får tag på neurologen nästa vecka.

Om det inte är enorm skillnad på läkarnas vilja att hjälpa sin patient så säg.. Den sistnämnde läkaren fick mig att känna tillit och trygghet och lämnade mig inte under några omständigheter i ovisshet och osäkerhet när jag gick därifrån. Och det är så det ska vara. Det värmde mitt hjärta.
Detta inlägget blev längre än tänkt men jag tycker det är värt att ta upp. Jag menar inte att sätta mig i en offerroll på något sätt men det jag tänker på är de stackars människorna, inte minst äldre, som inte har kraft och ork eller förmåga att stå på sig, som litar blint på läkarens ord, som blir bortviftade och inte får den hjälp de behöver! Som undersköterska blir jag så ställd då man i min utbildning inte kunde poängtera tillräckligt hur viktigt det var att vara lyhörd och tillgodose patietens behov, inte minst höra det som inte sägs och se det som inte syns! Att ha en annan attityd kan får förödande konsekvenser. Det jag vill komma fram till är att man inte ska lita rakt av på någon enbart för att de har en titel utan ifrågasätt om det inte känns bra. Och ge inte upp, lyssnar inte den förste så gå till nästa. Det ska inte behöva vara så här men idealet är en sak och verkligheten en annan.