staravenue

Jag och Y pratade om det, hur fort tiden går. Något utnött ämne, jag vet, men det tycks aldrig sjunka in och lägga sig att det är så utan man slås av det gång efter annan. Slås man av det för att reflektionsstunderna varit för få? Har man inte levt tillräckligt i nuet?

Nu sitter jag iallafall här igen och är utmattad både fysiskt och psykiskt. Vilken helg!
Kom tillbaka i torsdags natt, vid 04.00 närmare bestämt. Måndag var man på jobb 13 timmar. Tisdag 12 timmar. Onsdag 12 timmar. Torsdagen däremot hade extrem feberfrossa väntandes på mig vilket verkligen var mindre skoj. Jobbet har gått bra än så länge, en del att hålla i huvudet men jag har lärt mig mycket.
Min helg hemma innebar flyttstädning för hela slanten, knappt frisknat till och det var dags att sätta igång på fredagen. Tusen tack till Y och A för all hjälp, hade inte klarat det annars! Och tack till J för allt körande!
Samtidigt vill man passa på att umgås med vännerna innan det är dags att åka tillbaka imorgon så det har blivit sena nätter (tidiga morgnar?) hela helgen. Speciellt vill jag nyttja tiden så gott det går med Y just nu då vi bara ses en helg till för att sedan inte ses på hela sommaren. :( Det är väldigt lång tid utan bästisen när man är så van vid att hänga ihop arm i arm. ;P

Klockan var runt 23.30 när man äntligen var klar med lägenheten idag. Innan jag skulle låsa dörren för sista gången med min nyckel gick jag en runda genom alla rummen och minnen flashade oundvikligen framför mina ögon. Det är så skumt alltihop.
Jag togs tillbaka cirka 1 år när jag precis som nu gick runt i rummen och tittade. Tomrum som väntade på att fyllas med något. Planer, idéer, tankar och önskningar om framtiden som väntade dessa tomrum. Jag stod där som åskådare, osynlig tittandes på mig själv gå runt där den där dagen för 1 år sedan. Minnen och känslor bubblade upp till ytan av hur allting sedan blev. Det vill säga inte alls vad den ursprungliga tanken var. Jag kommer ihåg hur övermäktigt allting kändes då, hur mycket av det åt upp mig inifrån.
Nu stod jag där ensam. Jag stod där i hallen ensam och fann mig i en sits jag inte trodde då, för 1 år sedan, att jag skulle befinna mig i  nu. Och den ständiga frågan; hur hamnade jag här?
Samtidigt som minnena var så tydliga för mig känns allting ändå så avlägset. Nästan ibland som om det aldrig hänt. Det är då man känner att tiden flyger förbi en. Det har hänt så ofattbart mycket det senaste året när man tänker tillbaka och har svårt att förstå att jag "redan" står där jag står nu. Och nu har den där sommaren redan börjat som jag och Y pratat mycket om ur perspektivet att det är ett bra tag tills dess. Nu står jag i det - plötsligt. Ja, det känns väldigt plötsligt.
Saker susar förbi mig. Jag försöker ta vara på tiden men jag tror att jag får för lite tid åt att reflektera över saker, låta allting sjunka in. Det är så mycket som är "put on hold" just nu.
Det kommer väl en tid för det med - givetvis. Men det hade suttit bra med lite andrum nu, en liten paus. Som jag sa till Y, åtminstone en dag innan jag åker härifrån igen. Well.

Nu ska det försöka sovas iallafall. Upp tidigt imorgon för att verkligen fullständigt avsluta ännu ett kapitel innan det är dags en stund senare att resa vidare till annan destination - i dubbel bemärkelse.