staravenue

Ibland förstår jag mig inte på vissa människor. Det finns ett uttryck på tyska som på svenska blir ungefär; "Varför ska man göra det enkelt när man kan göra det så bra komplicerat?". Känner ni igen läget?
Det som framförallt gör mig så irriterad är detta maktspel som många utövar för att någonstans känna sig mer värda som människor och få mer kontroll över andra, som att göra saker komplicerade har något slags egenvärde?
När diskussioner uppstår och man kanske är oense, varför inte bara göra saker så enkelt som möjligt genom att kanske helt enkelt kompromissa eller bara vara överens om att man är oöverens och komma på en annan lösning..? Eller varför inte bara vara ärliga, öppna och våga vara sårbara inför varandra? För det är ofta det det handlar om, att man inte kan vara det av "rädsla" för att hamna i underläge. Men varför ens tänka så, att någon ens ska behöva hamna i underläge? För så fort man börjar tänka i de termerna, är det inte då ett maktspel börjar gro..?
Det är ju hemskt att någon ska behöva hamna i underläge på grund av ärlighet och sårbarhet.. Men egentligen är det ju de människor som är kapabla till att utnyttja som försätter dem i underläge, de hamnar ju inte där med automatik.

Det här med maktspel går ju mycket ut på att spela svår och nonchalant när verklighetsbilden egentligen är den totalt motsatta; oftast är dessa människor så osäkra på var de står och inte ett dugg nonchalanta utan bryr sig i allra högsta grad. Därför vill de alltid se till att bollen ligger på deras sida genom att bete sig lite mer diffust så att den andra parten blir osäker och kanske hör av sig mer, viker sig mer, ger mer uppmärksamhet eller vad det nu kan röra sig om. Detta för att inte hamna i underläge innan den andre gör det, ifall den andre skulle hinna få för sig att utföra ett maktspel före. Som en slags försvarsmekanism lite i stil med "jag sårar dig först innan du hinner såra mig".
Denna extra bekräftelse maktspelsutövarna får tar de till sig och känner kontroll, de har ju trots allt fått en annan människa att "springa efter" dem, och de känner sig i överläge. Detta stiger vissa åt huvudet och helt plötsligt är det vad allt går ut på - vem som har makten.

Skit i att vara ärlig, skit i att berätta vad man egentligen känner, skit i att visa sig sårbar, skit i att stå för vad som faktiskt ÄR - nej, makt ska det vara, kontroll ska det vara över allt annat. Min fråga är då.. Varför? Varför detta ha-begär? Varför denna jävla stolthet som inte går att svälja? Varför detta kontrollbehov? Varför ska det vara så farligt för vissa människor att bara vara?
Visst, det kan ha sina olika bakgrunder; man har blivit sårad, man har dåliga erfarenheter och därför svårt att öppna sig.. Men kom igen, vem fan har inte det?
Och det som är riktigt illa med detta är att maktspelsutövarna ofta "tvingar" med den andra parten i detta spelande eftersom den andra parten trots allt bryr sig. Antingen börjar denne också spela, det vill säga lika villkor, eller så vill denne inte bidra till detta spelande men följer spelaren i hopp om att det någon gång ska infinna sig en trygghet hos spelaren så att maktspelet tar slut. Men allt som oftast tenderar sådant här bara att go on and on and on...

I dessa fall där spelet känns oändligt blir den "passiva" spelaren till slut nästan tvungen att klippa banden helt. Att ta upp detta med maktspelsutövaren är ju ganska lönlöst såvida det inte finns självinsikt men finns självinsikt borde inte detta problem ens finnas. Och då kan man ju fråga sig om det är värt det för den som tycker det är så underhållande med makt och kontroll? Är det värt att mista en från början bra relation bara för att få känna en självskapad makt som är grundlös eftersom det inte fanns något underläge från början..? För jag tror att mycket i detta maktspel är medvetet spelande från spelarens sida och inte enbart undermedvetna försvarsmekanismer som bottnar i självbevarelsedrift. För den kan jag till viss del förstå i sådana lägen där man inte vill att någon gör en själv till åtlöje eller när man misstänker att man blir utnyttjad. Visserligen kan jag där tycka att det är lika bra att klippa banden istället för att utöva maktspel eftersom en person som förlöjligar och utnyttjar inte är värd en vänskap.
Men nu pratar jag om den sortens maktspel som enbart handlar om kontrollbehov och glädjen i att ha makt över någon annan för att få sig själv att må bättre - den är ju inget annat än destruktiv för relationen. Enormt egoistiskt och hur kan spelaren för den delen också må bättre av att sätta koppel på någon annan som de ibland drar åt och ibland släpper? Jag ser verkligen inte poängen när det andra alternativet hade varit att ha en välfungerande relation på konstruktiva lika villkor.