staravenue

- loyalty honesty and trust -

Blä. Har känt nu ett bra tag att det finns något jag vill skriva om men inte kommit mig för att göra det. Det känns som om detaljerna kan vara för utelämnande för någon viss och jag har inte samvete nog att skriva om det då. Men då kommer tanken om att det trots allt är min blogg där jag borde få skriva vad mitt hjärta än känner för, så länge det självklart hålls inom vissa ramar; inga namn nämnda och det får verkligen inte såra. Vissa i min närhet kan undra varför jag ens ska ha det i åtanke, om det kan tänkas såra eller inte, då det inte är något skitsnack utan mer fakta - det är ju trots allt inte bara jag som sett, hört och upplevt utan många andra också som har liknande uppfattning som jag om detta specifika tema om inte värre uppfattning till och med. Dessutom; den som blivit illa behandlad i denna situationen är trots allt jag och vissa kan då tycka att jag inte borde visa såpass mycket hänsyn, eller omtanke för den delen heller. Jag får dessutom starkt intrycket av att en annan version av situationen sprids, en version som inte är sann. Eller ja, en sanning med modifikation beroende på hur man vill vinkla det. Och det är också orättvist mot mig. Stundom har jag känt att jag bara vill skriva allt öppet och ärligt för att få min röst hörd, för de som nu intresserar sig om det nu är av omtanke genetmot mig, nyfikenhet eller rent snokande. Detta i och med mitt intryck av att fel bild av situationen målas upp av den andra parten. Stundom känner jag trots allt att det inte är värt min energi, att den ena och den andra får tro vad de vill eftersom de som står mig nära vet sanningen, så som de själva bildat sig en uppfattning av situationen utöver vad jag har berättat för att lätta mitt hjärta.
De som funnits runt om och varit inblandade till viss del vet vad som egentligen hänt och när jag till slut öppnade mig och berättade blev vissa till och med lättade att jag tog upp ämnet då de själva märkt saker och ting. För om ni andra, inte så insatta personer, bara visste hur mycket jag har försvarat och försvarat. Att jag då många gånger valt att inte skriva om någonting gällande detta temat är också för att jag inte vill ha någon pajkastning. Det är inte syftet med att jag eventuellt skulle skriva av mig. Syftet hade isåfall varit att dels få skriva av mig då jag känner att det hjälper mig och dels för att uppnå någon slags rättvisa i all orättvisa. För är det någonting den här situationen är så är det orättvis. Själva situationen i sig är väl visserligen redan halvt förbi men nu kommer allting som uppstår först efteråt och skapar smått förvirring ibland. Emellanåt, när jag hakat upp mig på en viss tanke, kan jag till och med bli fysiskt illamående för att det kan reta mig så mycket att möjligheten finns att den tanken händer. Hur allt varit, under lång period och allt tålamod som tagits fram nånstans ifrån för att tackla det hela, och hur allt blivit kan inte skapa en större känsla av maktlöshet och värdelöshet än vad det gjort. So much for complete lojalty, honesty and trust. Det enda jag kan trösta mig med är att iallafall jag har rent mjöl i min påse. Men vad ger det mig i slutändan mer än rent samvete när jag ändå blir utsatt för konsekvenser jag inte ens varit med om att orsaka..?
Det skulle vara att jag bidragit till situationen genom att jag just stannade - loyalty, honesty and trust - och inte lämnade allt mycket tidigare, innan det tagit all min energi. Men å andra sidan känns det som att det är en sådan grej jag gör varenda gång; med min empati förmår jag inte att lämna något förrän jag dunkat huvudet i väggen såpass många gånger att det till slut svartnat framför ögonen. Visserligen har jag blivit bättre även i sådana situationer, jag förmår numera att till viss del distansera mig såpass att jag inte fullständigt drunknar utan istället får en rejäl kallsup. Det är ju trots allt framsteg, bra bra. Det är som det är just nu, man får tackla det på bästa sätt och sedan gå vidare. Man kommer ju att ta sig igenom det, det är ju inte det det är frågan om. Frågan är väl bara hur många gånger till man orkar ta risken att hamna där igen..? Hur många gånger till man orkar bygga upp detta förtroende som dock är så viktigt..? Men utan att ta risken tar man ju inte heller chansen. Jag antar att det är så man får se det..?

Lilla vän.. så fint du skriver och vilken fin bild du har till... Hoppas det kändes bättre efter att ha skrivit =)