staravenue

Ja, tänkte då blogga lite innan jag ska gå och lägga mig.
Det ordnade sig till slut med min praktikplats efter många om och men och jag hamnade till slut på lasarettet där jag skulle hamnat från början och där jag vill praktisera. Börjar imorgon, ska bli enormt intressant faktiskt. :)

Satt precis i soffan och läste boken jag började läsa för ett tag sedan, "Det Ska Bli Ett Sant Nöje Att Döda Dig" av Magdalena Graaf, och hade på MTV i bakgrunden. De låtarna som de bland annat spelade var "Umbrella" med Rhianna, "Hey There Delilah" med Plain White T's och "Apologize" med Timbland feat. One Republic.

"Hey There Delilah" har varit min favoritlåt sedan någon månad tillbaka och bäst är det när man råkar vakna till den när den just då råkar spelas på radion, sover alltid med radion på. Den låten ger en sådan inre ro på något sätt, den är så lugn och mjuk och man känner välbefinnande. För er som inte vet; musik utgör en väldigt stor del av mitt liv och man kan bygga upp hela mitt liv med x antal låtar som representerar olika perioder. Många låtar som genom sina texter berättar en del om hur mitt liv har varit just då och dels vilka minnen och associationer som kopplats till vissa av låtarna, även om de ibland kan verka ologiska.

Hur som helst; just "Umbrella", "Apologize", "The Way I Are" och "Love Is Wicked" associerar jag till en period i somras då det mesta var kaos. Helt enkelt var det som skulle vara stabilt allt annat än stabilt, min tillvaro var en berg-och-dal-bana och jag bara gav och gav av mig själv utan att själv ha någonstans att ta vägen där jag kunde ladda mina batterier.
Låtarna är ganska olika varandra och de flesta av de låtarna tycker nog folk är fest-låtar men för mig framkallar just dessa låtar det jag kände då. Dessa låtar spelades upprepade gånger på NRJ vilket var den enda radiostationen vi lyssnade på just då och nu när de spelades på MTV så fick jag något av en sentimental nostalgi-tripp. Just när det gäller "Apologize" symboliserar även texten en hel del för mig av vad som hängde i luften just då. Och även om dessa låtarna genom delvis association och delvis genom dess text framkallar "jobbiga" och "gnagande" känslor så kommer även en känsla över mig att jag inte vill att låten tar slut, jag vill inte att den formen av överväldigande som låten ger ska ta slut för att någonstans ger den mig tröst. Förstår ni hur jag menar?
Ni vet, oftast handlar det om någon sorglig kärlekslåt som man kopplar till ett sämre minne och ögonen kan till och med tåras men man vill ändå inte sluta lyssna på just den låten för att någonstans ger den tröst..?