staravenue

Nästan färdig med en inlämning nu, skönt. Förutom school-stuff har mkt annat kretsat runt i mitt huvud de senaste dagarna. Exempelvis hur man frivilligt kan sätta sig i en form av isolation och mena att det ger livskvalité. Hela tanken känns så fruktansvärt sorglig att jag inte vet var jag ska börja.

---

Tänk dig att inte komma ut och få andas in den friska luften, vissa dagar inte mer än vad som är absolut nödvändigt och vissa dagar inte alls. Dessa korta stunder som är mer eller mindre frivilliga tänker du inte ens på - du låter inte ens dessa stunder locka dig till längre stunder. Tänk dig att under en vacker dag inte stå och känna solens strålar mot dig samtidigt som du känner hur den höstiga luften biter i dina kinder.

Tänk dig att inte ta vara på en vacker dag någon gång och gå ut på en långpromenad, kanske med trevligt sällskap. Få känna att din kropp rör på sig, känna hur den sträcker ut sig för varje steg samtidigt som du kan observera allt liv som händer omkring dig. Att samtidigt njuta av sällskapet och låta samtalen flyta på om allt mellan himmel och jord.

Tänk dig att bara ägna någon sekund åt att registrera i huvudet att det blivit höst genom alla de färger som finns och inte stanna upp och titta lite extra? Hösten är ju på det sättet underbar, med alla färger som dessutom lyser desto klarare när solen är framme.

Tänk dig att inte ta dig ner till havet och se hur havsytan glittrar och hur vågorna leker? Att inte känna havsdoften och gå längs med stranden?

Tänk dig att inte träffa dina vänner fysiskt och prata med dem, skratta tillsammans? Gå promenader tillsammans för att sedan kanske avnjuta en varm kopp té eller kaffe och prata om allt och ingenting eller kanske se en riktigt bra film tillsammans, äta en middag ihop? Tänk dig att välja att gå miste om känslan att verkligen trivas i någons sällskap och att någon trivs med dig?

Tänk dig att när mörkret faller inte känna dig det minsta lockad av att gå ut och titta upp mot himlen och förundras över alla miljontals stjärnor som lyser över dig?

Tänk dig att välja bort spontanitet i ditt liv, att välja bort att hitta på något riktigt kul som du inte gjort på länge eller kanske aldrig ens gjort? Tänk dig att välja bort den möjligheten att få uppleva nya ting och ha trevligt tillsammans med någon som står dig nära och kanske även lära känna nya människor?

Tänk dig att välja att inte testa på något nytt, att kanske avstå från att följa med på konserter och inte uppleva den dynamiken som finns i publiken då deras favoritband går upp på scenen? Tänk dig att avstå från möjligheten att låta dig sköljas över av musik och bli helt hänförd, att inte ge saker en chans?

Tänk dig att gång efter annan avstå från nöjen, bjudningar, tillställningar och till och med vanliga middagar för att det helt enkelt inte prioriteras? Tänk dig att avstå från att laga en god middag tillsammans med någon eller avnjuta en god middag i gott sällskap? Tänk dig att det till slut blir att folk avstår från att tillfråga dig om du vill vara med, för att de vet att det inte lönar sig?

Tänk dig att välja bort att känna samhörighet och kärlek? Tänk dig att välja bort värme, lycka och fysisk kontakt? Tänk dig att avstå från det som ger dig livskvalité? Tänk dig att välja bort de du påstår betyder mest för dig och inte ägna dem en tanke? Tänk dig att du visst ägnar dem en tanke men bortser från den? Tänk dig att avstå från möjligheten att göra någon så glad så att de strålar av energi och lycka som DU tillfört dem? Tänk dig att avstå från att känna att du gjort någon glad?

Tänk dig.. Att avstå från att älska och bli älskad..?



Tänk dig att du avstår från allt detta för att istället sitta i ett instängt rum där persiennerna alltid är nerdragna..? Ett rum som är fyllt av unken luft för att fönstrena aldrig öppnas..?
Att du avstår från allt detta för att en virtuell verklighet är mer viktig än den verkligheten du egentligen borde leva i..? Att du stöter bort de som betyder någonting för dig för att du prioriterar att vistas i en virtuell värld för att du där har status och anses viktig..?
Tänk dig sedan att du avstår från att leva i nuet och verkligheten för att det enda du tillåter din hjärna att fundera över är hur du ska uppnå ännu mer status och effektivitet i den virtuella världen..? Att det enda dina samtal handlar om är hur du ska uppnå mer framgång i din virtuella värld? Att din värld betyder såpass mycket att den blir på bekostnad av så mycket annat runt omkring dig?
Tänk dig att du inte har förnuftet att förstå att folk glider ifrån dig för att du inte har såpass kontakt med verklighet för att du vänder dig till din värld där du anses vara någon.."på låtsas"..?
Tänk dig att de som står dig nära får ta väldigt mycket irritation och aggressivitet från dig enbart av att du får förslag om annan aktivitet men som inte går ihop med planerna i den virtuella världen..? Så folk hoppas på att du föreslår någonting så de inte ska bli beskyllda för någonting eller inte vill vara i vägen..?
Tänk dig att de som står dig nära gång efter annan får bli avvisade och hetsade när du väl umgås med dem för att du inte klarar av att vara ifrån din virtuella värld? Att dina nära ofta får sitta med massor av dåligt samvete för att du skapar ett stort drama så fort du snappar upp någonting som på något långsökt sätt kan vara "ett hot" mot din virtuella värld och din tid där..? Att det du egentligen gör då är att manipulera för att få din vilja igenom? Och hur utnyttjade dina nära kan känna sig då de trots allt ställer upp för dig närhelst du behöver det för att de faktiskt älskar dig..?

---

Man kanske inte tar vara på allting själv alltid, orken kanske inte heller alltid finns - man har sina svackor. Men man är iallafall medveten om att allt dessa ovanämnda möjligeheter finns omkring en - man har det i sitt medvetande och uppskattar verkligen den valmöjligheten. Bara att känna att man har den valmöjligheten ger en inre ro - man kan fyllas av total lycka bara av att se ut genom fönstret och se solen skina.

Men att timme för timme, dag för dag, vecka efter vecka, månad efter månad enbart sitta isolerad och och bortse från alla möjligheter som finns, möjligheter som erbjuder dig variation i livet så att man på flera olika områden kan få livskvalité, är hjärtskärande. Detta är inget annat än sorgligt.. Vill man inte göra mer av sig själv? Vill man inte utnyttja den kompetens man har mer än så? Vill man inte utveckla sig själv mer och göra någonting mer av sig själv?

Och att stå och se på medans detta bara eskalerar är hemskt. Man ser alla tecken och man försöker förhindra det, man försöker bromsa upp det men man är inte mer än människa. Och det är för övermäktigt för att kunna fixa själv. Alla ord man får ta, alla påhopp, alla anklagelser - atmosfären som blir sedan och bara hänger som en stor tyngd i luften.

Att komma till insikt med att det inte är ens fel heller och att det ofta är projiecering det handlar om; att den andra lägger över sina dåliga känslor och dåliga samvete på en annan - ja, det tar lång tid att komma dit. Man rotar förtvivlat i ens egna arkiv; vad gjorde man fel, vad kunde man ha gjort bättre, hur ska man göra nästa gång.. För att till slut komma fram till att det inte är ens fel. Men var ska man ens börja och förklara hur mycket av ens energi, tålamod och känslor som blivit totalt utsugna av detta..? Att behöva sitta där med vetskapen av allt man lagt ner, för att man bryr sig och tålamod man lyckats öka på varje gång på något sätt, när man väl inser att felet inte alls legat hos en själv? När man väl inser att man blivit manipulerad..? Och därmed inser att man skulle kanske hanterat detta på ett helt annat sätt från början..?

Kan ju inte prata för alla, kan enbart prata för mig själv. Men bara att tänka på detta och skriva om detta framkallar känslan av att mina lungor bara sluter sig; får en sådan kvävande känsla. Detta tas överlag inte på allvar, både alkohol- och narkotikamissbruk tas på bra mycket mer allvar. Dels för att dessa två kanske har mer påtagliga konsekvenser fysiskt och dels kanske för att detta jag pratar om är ett fenomen som hör till den modernare tiden..? Men även när det gäller detta finns det fysiska konsekvenser; stillasittande dygnets alla vakna timmar får dina inre organ att hamna ur balans. Att sitta runt 15-16 timmar i sträck under de lediga dagarna är inte sunt ur ett hälsoperspektiv, det får din kropp att sakta men säkert förfalla.

Hyser egentligen inget agg, enbart frustration när de stunderna väl kommer och då är det för att känslan av maktlöshet är så påtaglig. Störst är känslan av sorg. Sorg över att så mycket blivit förstört på grund av detta, sorg över att inte minst en människa blivit förstörd på grund av detta. Sorg över att insikten inte infunnit sig hos den andre och sorg för att man inte kan göra mer än att stå och se på..