staravenue

Ja. Då satt man här nu då. Ensam.
Ensam i antal då men i världen vet jag att jag inte är ensam. Jag har världens underbaraste familj.
Har på känn att detta kommer bli ett någorlunda långt inlägg och vet inte om någon kommer att orka läsa allt men jag känner att jag behöver få skriva av mig.

Det är en skum känsla som befinner sig hos mig just nu.
Jag visste om att denna dagen skulle komma. Först befarade man bara att det skulle komma dithän tills man gjorde slag i saken. Då visste man att det skulle komma dithän och det var tungt, väldigt tungt.
Efter ett par veckor av dagliga tårar då den första insikten var nådd så började man försöka finna sätt att hantera denna situationen på, vardagarna har hela tiden hanterats då man känt sig illa tvungen att bita ihop även om det inuti varit allt annat än lätt. Jag tror inte de runt omkring mig egentligen har en speciellt tydlig bild av omfattningen av hur allt detta har varit för mig. Till och med min familj har reagerat vid tillfälle, jag tycktes ju både hantera och ta det hela så bra.

Efterhand som tiden gick närmade sig dagen D med små babysteps och tankarna har susat runt i huvudet dag som natt om hur denna dagen kommer att bli i själva verket. Det har trots allt varit väldigt svårt att föreställa sig. Efter en tids kämpande och ihophållande av ens inre övertygar man sig själv rätt duktigt att det mesta är stabilt. Sen vet man annorlunda i bakhuvudet, man vet ju att en massa andra reaktioner som är mer eller mindre oväntade kommer att träda fram när dagen väl är framme. Nånstans har man väl inte heller velat föreställa sig riktigt hur det kommer att kännas för att man har velat förbli positiv, detta inte minst för att hålla sig uppe för dagen.

Dagarna fram till nu har varit både bra och dåliga, starka och mindre starka. Till stor del har känslan av att vara less på nuvarande situationen, som tagit all ens energi, tagit över så att man har levt på den drivkraften och det hoppet; att snart är det förbi.
Det är lätt hänt i sådana här situationer att önska att tiden ska gå fortare men den önskningen har jag verkligen velat undvika för hur man än vrider och vänder på det så kvartstår det faktum att i slutändan så kommer man att tycka att tiden har gått fort ändå. Och jag ville inte sitta med den tanken och dessutom känna att jag under kvarstående tid gjort allt för stressa på. Så jag tog en dag i taget. Dagen D skulle komma tids nog. Och jag känner mig själv rätt väl vid det här laget och har funnit såpass styrka att jag har kunna se det från en viss distans, för att därmed kunna balansera alla känslor och tankar.

När det hade kommit till de sista två veckorna blev situationen så påtaglig för mig på så många fler sätt som jag inte med tankarna kunde styra över. Jag tyckte jag behöll ett visst inre lugn men kom på mig själv alltmer med att vara fullständigt ofokuserad. Jag kunde inte plugga eller knappt läsa en bok, knappt se en film. I början gick det bra att iallafall träffa vänner men även där blev jag mer och mer okoncentrerad; under diskussioner eller pratstunder med vänner kände jag hur jag alltmer försvann under samtalets gång. Till en början tänkte jag inte ens på något speciellt men jag kunde inte heller koncentrera mig på vad personen framför mig sa. Jag kände det som att jag inte kunde hålla ögonkontakten, visa det intresset jag borde ha visat för hur jag än mår är jag alltid intresserad av att höra vad mina vänner eller familj har att säga.
Det kändes som om jag satt i någon slags dimma där ljudet försvann mer och mer och framför mig ser jag bara en person vars läppar rör sig men jag hängde inte alls med i samtalet även om det de sa hördes någonstans långt bort i fjärran. Jag vet inte hur mycket av detta som egentligen märktes utåt men inom mig kände jag mig så frånvarande och som att alla mina ansträngningar att fokusera var förgäves. Och att prata om vad som försegick inom mig gjorde jag bara ytligt; det kan tyckas ha varit mer än ytligt men jag ansträngde mig verkligen att inte älta det här. Att inte prata om det för mycket. Folk tröttnar. Sedan tror jag ärligt inte att någon hade förstått riktigt; har ju fått höra det ett antal gånger nu hur bra de flesta omkring mig tyckte att jag verkade ta det.
Efterhand blev även min sömn väldigt dålig; hade svårt att somna in och svårt att sova. Vaknade flera gånger under nätterna även om det så bara var för nån minut, fick ingen som helst ihållande sömn. Samtidigt som jag kände mig så utmattad både fysiskt och psykiskt kände jag ändå en form av rastlöshet som inte kunde bli stillad. Kände mig orolig i kroppen hela tiden och det växlade ständigt mellan att jag inte ville vara ensam men jag ville inte heller ha sällskap.
Migrän kom också som ett brev på posten och jag har fortfarande problem med mina ögon; kan inte fokusera och ser suddigt. Ibland ser det ut som att möbler "rör sig" och det känns som att golvet svajar som framkallar mindre yrsel. Ibland kan det sticka i fingrarna också, som om det somnat.

Inte helt oväntat var det bara någon dag kvar till dagen D och nu kändes det som om jag gick på nålar. Det kändes som om jag hade en orkan inom mig samtidigt som den var knappt märkbar ens för mig själv eftersom jag med alla medel behöll mitt lugn. Kände en enorm stress och min enda tanke var att jag bara ville ha lugn. Men lugnet kunde inte infinna sig förrän det hela var över.
Ville se till att allt det praktiska gick snabbt, lätt och smärtfritt - vilket det faktiskt gjorde. Höll ihop mitt inre och i helhet skulle man faktiskt kunna säga att det gick bra. Även om jag kanske mest övertygade mig själv med lögner för att finna en viss balans. Mycket gick väl också ut på att inte visa sig sårbar.
Det var i slutet av dagen när allt var klart som vi skulle äta tillsammans "en sista gång" som mina ansträngningar att behålla distansen, att hålla mig i nuet, blev väldigt påtagliga. Det var en sådan paradoxal känsla att känna en sak samtidigt som jag kände att jag borde känna något annat och jag förvånade mig själv.
Ingen sorg infann sig; jag betedde mig exemplariskt både utåt och inåt för min egen skull. Jag förväntade mig inte mycket och hade därmed inget hopp heller som kunde raseras.

Vi pratade en del medans vi åt och jag tror att anledningen till att jag inte bröt ihop där och då var för att hela situationen var fortfarande väldigt overklig för mig. Det var det som var så konstigt; så väl förberedd för verkligheten som kändes så overklig. Denna overklighetskänslan skulle dock snart brista som en enda stor käftsmäll.
Efter vi hade ätit bubblade lite känslor upp till ytan sakta men säkert; svag sorg blandat med det agg jag hyste mot hela situationen som jag känner att jag blivit indragen i, inlurad i om man så tycker. Han skulle åka och vi stod i hallen - stunden hade kommit då jag skulle återfå min nyckel. Jag fick den och jag kände inte så mycket för allt detta hade jag ju förberett mig på och detta scenariot hade vid det här laget utspelat sig i mitt huvud ett antal gånger. Det är som att allt det praktiska kunde jag ta med lugn för det kan man räkna ut hur det kommer att gå men däremot det känslomässiga kan alltid gå hur som helst. Även om man i tanken sett alla möjliga tusen scener utspela sig om hur det kan bli så kan man ändå inte vara riktigt förberedd. Han däremot tittade lite sorgset på mig när han gav mig nyckeln.
Han såg på mig och gav mig en stor kram. Kramen höll i sig som om den inte ville ha ett slut och blev stundom lite starkare. Han lutade sig bakåt och såg mig tårögd i ögonen, drog sin hand mot min kind och genom mitt hår och höll till slut sina händer varsamt om mitt ansikte. Han sa "Du är den bästa tjejen i världen. Du förtjänar enbart det bästa." Han lutade sig framåt och gav mig en varm och kärleksfull kyss för att sedan lägga sina armar om mig och krama om mig hårt igen. Efter detta gick han. Och kvar stod jag, kämpandes med hjälp av den energi jag hade kvar att hålla tillbaka tårarna för jag visste att om jag låter dem falla nu så kommer jag inte att kunna sluta.
Några minuter senare får jag ett SMS. Jag får höra att jag är den bästa tjejen i världen och att jag är hans bästa vän. Jag får höra de tre stora orden och att jag får ringa när jag vill. Nu föll tårarna och bildade floder nerför mina kinder.

Senare den kvällen fick jag sällskap av min mamma och hennes man som hjälpte mig att komma till rätta. De hjälpte mig placera ut möbler i vardagsrummet och skruva ihop köksbord samt stolar. Jag packade upp diverse köksredskap och glas, min nya micro och invigde min Sodastream som jag fick av mamma häromdagen. Den dagen jag fick den hade mamma ringt och sagt att de kommer förbi snabbt. Nån minut senare ringde det på dörren och när jag öppnar står mammas man där med näven utsräckt med en islatte i. Bara det fick mig att smälta, jag som tycker så mycket om islatte och nu hade de båda kört hem till mig för att ge mig en. Efter det kliver mamma fram och sträcker fram handen i vilken hon håller en Sodastream i svart och silver och räcker mig den med orden att "nu slipper du släpa på tunga flaskor när du handlar" då hon vet att jag i stort sett är beroende av mineralvatten. Det är verkligen de små sakerna som gör det - jag älskar min familj.

Efter det att jag umgåtts med mamma + man skulle min vän C komma över. Vi hämtade henne i stan för att sedan köra hem till mig. Planen var väl egentligen att se på film men slutade med att jag vid 02.30 gav upp efter att ha försökt sätta ihop min 185x185 cm stora hylla. Så vi gick och la oss.

Gick upp idag vid 10 för att vara redo när mamma skulle hämta mig vid 10.30 för att vi skulle träna. När mamma kom kände jag mig ganska dämpad och yttrade något ord om att det hela kändes tungt men sa inget mer sedan för att undvika risken att tårarna skulle komma igen. Hade sådan extrem värk i armarna också från gårdagen som bestod av att lyfta och sätta ihop möbler men körde på och fixade hela träningspasset, dock med lite peppning från vår tränare.
När jag och mamma hade tränat klart och bytte om undrade hon om jag ville hänga med hem till dem och äta. Och det var där overkligheten slog mig igen då jag direkt började tänka hur HAN jobbade idag och när han skulle komma hem. För att nån sekund senare inse att.. Han kommer inte hem. Nämnde det för mamma, sa att jag kunde följa med och bytte sedan ämne.
När vi körde mot mammas lägenhet kom "Hey There Delilah" varpå jag höjde volymen. Nu var det kört; tårarna forsade igen varpå mamma tog min hand och kramade den hårt. Tankarna om verkligheten flög igenom mitt huvud igen; han kommer inte vrida om nyckeln och komma in genom den dörren mer, han kommer inte att komma hem igen..

Nu ikväll när jag satt för mig själv i soffan var tredje gången idag jag bröt ihop. Efter att samtal från honom.
Det som triggade denna gången var nog vilken underbar dag han tycks ha haft idag och att han mest ringde för att diskutera elabonnemanget. And that was it. Självklart blir jag glad för hans skull om han mår bra, det som gör ont är bara att hans glädje behövde bli på bekostnad av min glädje.
Jag kan inte skaka av mig den känslan att han inte har någon insikt i min upplevelse av hela den här situationen. Jag vet att det var jag som tog det slutgiltiga beslutet men jag kände mig tvingad; det var ohållbart. Jag kvävdes av den tunga tjocka atmosfären som hängde över mig allt som oftast och att jämt behöva vara den som fick bära skulden för allting samt ta emot koneskvenserna av allt annat runt omkring som gick fel. För att inte han skulle drunkna höll jag själv på att drunkna för att hålla honom ovanför vattenytan. Utöver det psykiska protesterade dessutom min kropp genom migrän, trötthet, utmatttning samt näsblod några gånger i veckan under nån månads tid. Och det som smärtar mest är känslan av att han inte inser omfattningen av detta. Och att ovanpå det få intrycket av att han nu befinner sig i det efterlängtade paradiset medans jag skrapar ihop resterna som han lämnat kvar är allt annat än upplyftande.

Antar att det bara är tiden som kan utvisa när/om insikten kommer att infinna sig en dag. Nu tänkte jag efter denna överväldigande dagen gå och lägga mig och försöka sova..
Det som skänker mig tröst är att under denna tunga period när jag haft tyngre vikter att bära på mina axlar än vad jag egentligen har klarat av så har min familj verkligen ställt upp och i synnerhet min mamma har gjort allt för att försöka underlätta för mig på alla sätt och vis. Det är jag så oerhört djupt tacksam för att jag inte vet var jag ska börja för att ens sätta ord på det. Thank you.