- kärlek -
Ja. Den 27:e oktober fick jag läsa de finaste orden riktade mot mig i min älsklings blogg (Gizzen). Den värmen som spred sig inombords går inte att beskriva, det sättet som orden rörde vid mitt hjärta - ja, jag tror inte han själv inser det.
Det blogginlägget gav mig inspiration till att skriva ett eget inlägg tillägnat honom. Skriva om vår tid från mitt perspektiv. Iallafall försöka få ner allt i ord. ;)
En kort liten kärlekshistoria för er som orkar läsa, en lång kärlekshistoria för mig som fick vara med om det.
Till dej Niklas. <3
__________________________________________________________________________________
- Bakgrund -
Sedan jag var liten, runt 3 - 4 år, och fram till nu har jag gått till en och samma frisörska. Hon är en jätte god människa med massa humor och duktig på det hon gör och därmed ingen anledning till att byta frisör.
I september någon gång var jag och klippte mig och vi kom in på förhållanden. Hon berättade att hennes son precis tagit sig ur ett påfrestande förhållande, vilket jag också hade. Desto mer hon berättade, desto mer kände jag igen mig - det var nästan identiskt med vad jag precis hade gått igenom. Vet inte när jag senast kände att jag inte hade några andra ord än "Samma här!" att säga och det var så att jag till och med mot slutet fick säga: "Hur otroligt det än verkar, SAMMA HÄR!" eftersom jag tänkte att hon nog snart kommer att tro att jag hittar på. He..
Hursomhelst, hon började till slut prata om att jag och hennes son nog skulle passa väldigt bra ihop eftersom vi tydligen var "preciiis lika översnälla" och därmed skulle behandla varandra väl. Det bör nog tilläggas att under de 16 - 17 år som jag klippt mig hos henne har hennes son med jämna mellanrum varit och hälsat på henne när hon jobbat och trots det hade jag vid det laget aldrig träffat honom.
Hon sa ett par gånger till att vi nog passat bra ihop och jag visste inte alls vad jag skulle svara på det. Jag blev helt klart glad och tog det som en väldig komplimang att hon faktiskt tyckte jag skulle vara bra för hennes son men jag har trots allt fått min beskärda del av hjärtesorg och tänkte om jag verkligen skulle ge mig in i något. Till svar kunde jag iallafall inget annat än att le och svarade jag lite avvaktande "Ja, vem vet..?", "Ja, kanske det.." även om jag ändå tyckte det var ganska komiskt. Jag menar, vad är oddsen att jag från det att jag flyttat från Uppsala till Helsingborg fortfarande går hos samma frisörska och att jag och hennes son skulle ha gått igenom nästan identiska händelser nästan vid samma tidpunkt?
Hon tyckte att jag iallafall skulle tänka på det och isåfall kunde jag höra av mig till henne så skulle hon fixa hans nummer - haha, vadå matchmaking..?
Senare den dagen skulle jag jobba och medan jag ändå inte hade några kunder passade jag på att ringa mamma. Efter att ha pratat om lite allt möjligt berättade jag för henne om samtalet jag hade med Linda, min frisörska. Mamma instämde med allt Linda hade sagt och det kom fram att mamma och Linda tydligen snackat om detta tidigare; dels att det är konstigt att jag och Lindas son under alla dessa år aldrig träffat på varandra och dels att vi lika gärna kunde ta varann i hand på en gång med tanke på hur otroligt lika saker vi båda gått igenom och hur otroligt lika vi tydligen var personlighetsmässigt.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade aldrig tidigare varit i en sådan här situation där min mamma tillsammans med mamma till en för mig okänd kille diskuterat om vi eventuellt skulle passa ihop och att hon dessutom inte sagt någonting..! Jag litar på min mammas omdöme så nu började jag faktiskt bli lite nyfiken på vem den här killen kunde vara. Med risk att låta pessimistisk men jag tar mig friheten - fanns det verkligen en kille där ute som var så genomsnäll som man fick såpass högt utlovat? Och isåfall, varför har jag inte fått träffa honom tidigare..?? Haha.. ;)
Mamma tyckte givetvis att jag skulle ringa Linda men jag kände mig lite tveksam; denna killen visste ju trots allt inte vem jag var och jag tyckte att det nog skulle kännas en aning desperat från min sida. Mammas svar var att jag inte skulle "mesa" mig och vänta alltför länge, utan ta chansen.. Haha.. Jag ringde dock inte..
- Fredagen den 8 september -
Nästa gång mamma kom hem från Oslo skulle hon till Linda och klippa sig och hon hade sagt något om att då skulle de minsann prata om mig och Lindas son, Niklas. Jag bara skrattade och tyckte att hennes entusiasm var gullig och sa något om att en "ice breaker" isåfall hade varit om jag och Niklas först hade pratat över MSN - halvt på allvar, halvt på skämt. Det skulle visa sig att mamma trots allt lagt det på minnet.
Jag jobbade den dagen och mamma skulle iväg och klippa sig ungefär samtidigt men efter ca 2 timmar ringde jag henne för att se om hon kanske var klar hos Linda och inte hade lust att komma förbi mitt jobb och hålla mig sällskap. Hon var kvar hos Linda och lät på väldigt bra humör, det blir hon dock alltid när hon är hos Linda - de är såå lika och kan verkligen flumma till det - ändå lät det som om det var något speciellt..
"Jag har en lapp till diiig.." sa mamma med nöjd ton. "Ehm.. Jaha..? Hehe.." svarade jag nyfiket.
Mm. Linda hade ringt Niklas och bett om hans MSN. Om han visste hela historien eller inte, vem jag var eller inte, det hade jag ingen aning om. Hans MSN hade hon däremot fått och gett vidare till min kära mor och de båda lät hemskt nöjda och Linda lät även hälsa att jag MÅSTE skriva till honom samma kväll, haha.
Mamma kom förbi mitt jobb när jag slutat och vi åkte hem, väl hemma fick jag lappen med hans MSN och jag tänkte: ”Det är väl bäst att lyda Linda och dessutom förlorar jag ju ingenting på det.”.
Gick ner på rummet, la till Niklas på min MSN och vi började skriva. Till en början gick det lite segt, fick lite intrycket av att jag nog mer såg det komiska i situationen än vad han gjorde men jag var ju också trots allt mer insatt och hade veta en del om honom av Linda – han visste ingenting om någonting rörande mig mer än att Linda bett om hans MSN.
Efter ett tag kom konversationen igång mer och det slutade med att jag satt på MSN varenda ledig stund jag hade. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och det kändes som om vi aldrig skulle behöva oroa oss för att inte ha något att prata om, härlig känsla!
Vi upptäckte alltmer hur likasinnade vi var; vi hade samma syn på saker och ting, liknande värderingar, liknande erfarenheter.. Vi tog orden ur munnen på varandra ofta och det var vid många tillfällen den ena eller den andra blev tyst en stund för att vi båda kunde säga saker den andre tänkte exakt samtidigt. Många saker som var så identiska ledde också till tystnad emellanåt, känslan av att prata med någon som var så pass på samma plan som jag var överväldigande och det kändes emellanåt lite ”creepy”. Åter igen, vad är oddsen att man träffar på någon så lik en själv? Till och med våra födelsedagar visade sig vara på nästan samma dag, jag den 5 april och Niklas 6 april! Det fanns egentligen bara ett ord att beskriva detta fenomen; tvillingsjäl. Men vågade man ens tänka tanken redan då att det verkligen kunde vara så..?
Helgen flöt på och jag ägnade i stort sett all min tid vid datorn, pratandes med Niklas och var det inte på MSN så var det via sms. Ett sms jag fick på lördagskvällen flög in i mitt hjärta direkt. Det var efter att han hade berättat att någonting han älskade att få göra var att spela gitarr men att han inte hade fått göra det på hur länge som helst, på grund av vissa omständigheter.
”Hej. Nej jag har inte förföljelsemani.
Men måste bara säga att du är jätte söt.
Och jag spelar gitarr nu för att få
tillbaka allt igen, Tack vare dig. Puss
på kinden”.
Våra samtal var fängslande, han var fängslande – han blev det enda jag tänkte på.
- Söndagen den 10 september -
Den var den här dagen vi pratade på telefon första gången. Minns inte riktigt vem som tog initiativet till det men det var nog jag. =)
Efter en heldag fylld med samtal med Niklas och en del pluggande inför mitt psykologi-prov som väntade på måndag morgon så föll det sig att han till slut ringde mig. Det var länge sedan man var så nervös, konstigt ändå. Jag bara såg mobilen ligga framför mig och blinka för fullt tills jag äntligen förmådde mig att trycka på ”Svara”-knappen.
Hörde hans röst och jag kunde inte sluta le – den mysigaste rösten!
Vi pratade på om allt mellan himmel och jord från första stunden. Han medgav att han också varit något nervös vilket han också tyckte var konstigt eftersom han, som jag, är en person som alltid kan prata för sig. Kändes dock skönt att jag inte var ensam om det. =)
Det uppdagades alltmer under samtalets gång hur extremt lika vi var, hur identiska många av våra upplevelser och erfarenheter var och vi hade enorm förståelse för varandra – aldrig varit med om något liknande. Jag behövde ofta inte ens avsluta mina meningar innan han visste precis vad jag skulle säga, höll med eller instämde och det var ömsesidigt! Bara sådana enkla saker som vilken typ av musik vi lyssnar på, favoritmat och inredningsmak kändes också som om vi tyckte om nästan likadana saker.
Mycket som kanske ett annat par pratar om under loppet av någon månad kändes som om vi avverkade på bara ett telefonsamtal och det kändes helt otroligt att känna sådan samhörighet med någon så pass fort! Tid och rum existerade inte, enbart våra ord som utbyttes.
Till slut tittade jag ändå på klockan eftersom jag trots allt hade både skola och jobb dagen efter och jag fick en mindre chock – klockan var runt 07.00 på morgonen och vi hade då pratat i 6-7 timmar!
Som sagt, det kändes som om jag hade fått sväva iväg för en stund till en tidlös plats där allt man någonsin känt möttes av all förståelse man någonsin kunnat få.
- Tisdag den 12 september -
Måndagen tog jag mig igenom någorlunda trots att jag var så enormt trött. Varit vaken över ett dygn och skulle dessutom både till skolan och jobba. Men trots tröttheten mådde jag ändå bra, jag kände mig glad och upprymd efter helgens alla samtal med denna otroliga person. Tanken om han var likadan i verkligheten flög igenom tankarna gång efter annan och jag tycker nog jag gav honom en del hintar om att det hade varit trevligt att ses. =) Ja, en fika bestämdes på tisdagen efter jag varit i skolan, vid 16.00.
På tisdagar brukade jag ha dubbel-lektioner i Svenska B 12.30-15.45, det vill säga lite mer än 3 timmar. Och om det inte brukade kännas som om tiden gick långsamt så gjorde det verkligen det den här tisdagen.
Jag satt som på nålar. Tittade hela tiden på klockan. 5 minuter har gått.. 10 minuter.. En kvart.. 5 minuter sedan jag sist tittade på klockan..
Försökte koncentrera mig men det var nästan omöjligt, kunde knappt sitta still och mina tankar ville ägna sig åt något helt annat än Svenska B. Vet inte när jag sist upplevde att tiden verkligen gick så långsamt att man hade kunnat tro att den stod still.
Jag ville bara att klockan skulle bli 16.00 någon gång så jag kunde gå ner till det café där Niklas och jag skulle ses. Det som gjorde lektionen lite mer dräglig var alla sms sötnosen skickade, fick dessutom ge honom vägbeskrivning dit vi skulle ses eftersom han är från Landskrona och inte kan Helsingborg helt. Hehe, så söt..
Efter några lååånga timmar sittandes i klassrummet slutade vi äntligen och jag började gå ner mot stan till Espresso House där Niklas stod och väntade. Vi pratade i telefon hela vägen och jag kände att min nervositet nog aldrig hade varit så på topp som just då. Vi skulle ju faktiskt ses, stunden var inne då vi skulle stå framför varandra och se varandra i ögonen! Efter alla våra samtal och allt man fått höra från Linda så skulle jag verkligen träffa den här, för mig redan, underbara personen!
Jag tror att grunden till min nervositet nog låg mycket i att det kändes större än vad det kanske uppfattades av omvärlden. Som om den här stunden skulle kunna leda till något större, till en evig stund kanske.. Till något underbart.. För en sådan connection kommer inte från ingenstans. Something that feels so right just can’t be wrong.
När jag började närma mig caféet gick jag en liten omväg just bara för att han inte skulle kunna se mig komma gåendes en hel gata, hade säkert trampat fel eller snubblat eller nåt av ren nervositet, haha! Istället gick jag så att jag bara precis behövde gå runt ett hörn så såg jag honom på en gång sittandes på en bänk, världens sötaste! Det var ju knappt så att jag ens kunde gå de få metrarna fram till honom utan att känna att benen höll på att vika sig! =P
En underbar person med den mysigaste rösten, det sötaste leendet och de finaste ögonen, could this be real?
Vi gick in på caféet och gentleman som han är så envisas han med att betala för mig med. Fick en Cafe Latte och dessutom ett wienerbröd som jag inte ens ville ha och inte åt upp heller, haha. Men det sa jag faktiskt från början men han ville inte vara ensam om att äta så han köpte det på vinst eller förlust. ;)
Vi satte oss på uteserveringen då det var väldigt fint väder och problemet var inte att komma på något att säga utan snarare att sluta le, kunde ju inget annat när jag såg på honom. Riktig sötnos ju. =) Och när jag väl försökte vara ”allvarlig” så kunde ju inte han prata för att jag tittade på honom..? Hehe..
Det var hursomhelst jätte trevligt, han var underbar! Nervositeten började senare mer gå över till en fjärils-liknande känsla i magen och jag kände mig helt upprymd av lycka.
Efter fikan fick jag frågan om jag ville följa med till Ikea och självklart ville jag det. Riktig myskänsla att gå runt där med honom, vi skojade runt och pratade. Vid några tillfällen la han sin hand på min arm eller la armen runt mig och jag märkte hur jag log mer och mer inombords. Han var så underbar att umgås med och på något sätt ingav han en trygghetskänsla. Den känslan var magisk för mig.
Vi gick sedan en runda på Väla där vi köpte varsin is-dricka som vi sen drack utanför på en bänk medan solen gick ner. Även om det började bli kallare ute så kände jag ändå en varm känsla inom mig.
Efter detta åkte vi hem till mig där jag, samtidigt som han hade tänkt fråga, föreslog att han kunde sova över eftersom det vid det laget hade blivit så sent. Den natten sov jag väldigt gott, tätt intill en person som var helt underbar och trygg. En person som på kort tid ändå hade gjort ett stort intryck på mig och som framkallade vissa känslor hos mig jag inte känt på länge. Ett nytt möte som kändes som att det kunde bli något fantastiskt underbart framöver. Något som kunde bli något mycket speciellt.
- Nutid -
Den 16 september är dagen då vi två blev en. En dag jag aldrig kommer att glömma tillsammans med andra vackra stunder som vår första kyss på stranden och dagen han sa de tre små orden.
Jag har haft turen att träffa en ängel som står vid min sida genom allt. Han har hjälpt mig med så mycket, vi har redan delat så mycket.
Han är den som kan få mig att le när jag känner mig nere. Han är den som ger mig förståelse när jag behöver medkänsla. Han är den som lyssnar när jag behöver prata. Han är den som lyfter upp mig när jag faller. Han är den som delar min glädje när jag är glad. Han är den som ger mig den mest underbara kärleken genom allt gott och ont.
Han är den som jag vill dela allt med, uppleva allt tillsammans med. Han betyder världen för mig. Han är den jag älskar.
Min underbara Niklas.
- Baby, du och jag. 2B4W: Invincible!
/S
- a mess -
I am the mess you chose, the closet you can not close.
Sometimes the things I say, in moments of disarray.
Succumbing to the games we play, to make sure that it's real.
When it's just me and you, who knows what we could do?
If we can just make it through, through this part of the day.
Then we could stay here together.
And we could conquer the world.
If we could say that forever - it's more than just a word.
- lost -
Ibland känner jag mig så vilsen. Som nu.
Det är i sådana lägen jag känner mig ganska osäker på saker och ting; i vissa frågor vet jag varken ut eller in medans jag i vissa vet var jag står men kanske inte känner mig säker på var jag har allt annat som är omkring mig.
Jag blir kanske extra mottaglig för negativa kommentarer och händelser, mest beror väl det på att jag på grund av min osäkerhet överanalyserar saker och ting för att kunna placera det ena och det andra. Så jag vet hur jag ska hantera vissa situationer och vad jag kan förvänta mig av vissa händelser eller personer.
Men det gör att min tankeverksamhet går på högvarv, vilket säkert är påfrestande för de som är i min närhet. Även för mig.
Misstolkningar och missförstånd kan lättare uppstå men det är väl även mycket därför jag in i det längsta är tyst. Jag vill inte råka sabotera någonting genom att förhasta mig för att jag kanske överanalyserat för att jag oroat mig för mycket.
Men hur reder man ut vilket av det man kommit fram till som är på grund av överanalysering och vad som egentligen är på grund av naturliga reaktioner och logiska vibbar..? Så man vet hur man ska agera därefter..? Så att man inte förhastar sig med handlingar som egentligen bara är grundade på det tillfälliga måendet men samtidigt inte förbiser det som är fullt naturligt och det som är ens instinkt som man borde lyssna på och handlar efter..? Det är så lätt hänt att det blandas ihop.
Därför är det kanske bäst att vara tyst så länge, hålla låg profil. Men det är tungt att allt bära ensam även om man så innerligt gärna vill klara av det på egen hand, speciellt när närstående uppmuntrar till att man ska prata ut. Och man kanske egentligen behöver prata ut för att det är för mycket för att reda ut själv.
Ja, det går runt runt runt..
- my sister is home -
Mm, då kom man hem för en stund sen från min kära syster Alma. Hon var helt utsliten, stackaren. Hon kom hem idag från att ha varit i Lettland i 8 dagar - 8 väldigt äventyrliga och händelsrika dagar bör tilläggas. Dagar fyllda med okända människor från olika länder, samlade i en skog, vandrandes på hajk med utmaningen att klara sig med enkla hjälpmedel och dessutom vid ett tillfälle få nyheten att "ledarna" lett dem vilse med flit för att de ska lära sig att hitta hem (utan tidigare erfarenhet, genomblöta, hungriga, trötta...), dalande humör hos personer runt omkring, känslor av att inte veta om man ska skratta eller gråta..
Kom dit nån gång runt 18.20 och tog bussen 23.20 och vi hade säkert suttit och snackat till imorgon bitti om det inte hade varit för att hon var så trött.
Allt hon berättade såg jag framför mig som en film, ja, det kändes nästan som om jag upplevt det hela själv. Vilket jag på sätt och vis har fast under andra omständigheter och för en längre tid sedan. Men så har det alltid varit - jag och Alma har gått igenom nästan identiska saker vid nästan samma tillfällen, ibland olika tillfällen. Men likheterna i våra erfarenheter och upplevelser är slående. Tror det är det som ligger mycket till grund att vi har en sådan otrolig vänskap och ett sådant starkt band mellan oss. Vi är inte bara bästa vänner - vi är även systrar.
Hon berättade det ena efter det andra iallafall och jag förstår verkligen hur alla dessa händelser verkligen stärkt henne som person. Hur man i riktigt pressade situationer tas över av "överlevnadsinstinkten" och får såväl fysiska som psykiska krafter man kanske inte riktigt hade koll på fanns inom en själv.
Att berätta hela hennes resa nu skulle ta dagar så jag nöjer mig med att helt enkelt bara säga att det varit ett äventyr för henne, en utmaning som jag förstår har gjort henne utmattad, men som hon dock klarat. And I'm damn proud of her.
Måste medge att jag dock fått vissa vibbar ibland av att något inte har stämt, vilket i sig har stämt, men det är skönt att hon är hemma nu iallafall och att hon mår bra. Har varit tomt utan henne.
- too beautiful - -
When I try to describe how I feel when you hold me - I get butterflies, I hear lullabies..
It's hard to explain, like the scent of a rose or the sound of the rain - it's too precious and too wonderful to give it a name..
It's on the tip of my tongue but my lips are still sealed - only violins and their innocence can show you how I feel..
And I hear them again at the end of the day - I'm all teary eyed when we kiss goodbye, there's nothing I can say..
Must be a million times I tried to express this love of mine - when it goes this deep, when it tastes this sweet it's not easy to define..
Too beautiful for words, a symphony inside me..
Too beautiful for words, I can not take them lightly..
Can you hear my silent heart..?
- happiness & sorrow -
Att känna sig lycklig och nere samtidigt. Paradoxalt.
Vissa bitar - lycklig. Andra bitar - olycklig.
Fast jag vet inte ens vilka bitar som gör mej olycklig. Jag bara känner denna gnagande, bitande känslan och jag försöker rannsaka mej själv; komma underfund med VAD som ger mej den här obehagskänslan. Men jag känner det som att jag inte kommer någonstans och jag vet inte heller vad jag behöver för att komma underfund med vad det är.
Ibland så dyker minnen upp, passerar framför mina ögon och jag försöker blunda för det - been there, done that - så varför kommer allt upp till ytan igen..? Det känns bara onödigt och energikrävande för det brukar leda till ångest vilket är mindre behagligt.
Men kan det vara så enkelt att det har att göra med att jag känner lycka för första gången på väldigt länge..? Precis som ångest är ju även lycka en stark känsla. Tillåter man sej själv att släppa in någon som gör en lycklig så öppnar man ju sej och då är det kanske lätt hänt att även ångestframkallande minnen och känslor har lättare för att ta sej upp till ytan och göra sej påminda..?
I swallowed all your answers, I swallowed all my pride.
You've used up all your chances - can't keep this all inside.
I didn't think that you'd sell me out, now I know what you're all about.
You might feel in control of things but you're not holding all the strings.
Tell me please, who the fuck did you want me to be?
Was it something that I couldn't see? Never knew this would be so political..
And please, I'm still wearing this miserable skin and it's starting to tear from within -
but it's obvious that it doesn't bother you.. So please..
Don't keep telling me that it's Ok, I don't buy all the shit that you say.
And quite honestly I'm fucking sick of it, so please..
If I cut this nose from my face then I wouldn't feel so out of place -
but it still wouldn't be quite enough for you.. So please, just stay away..
Har upptäckt att det jag gjort hittills är att koppla bort, stänga av, sluta mej - just för att jag inte har orkat ta mer skit, ta itu med fler problem. Har nästan känt mej något mekanisk; stängt av och bara fullföljt det jag haft att göra, det vill säga jobb, skola och hushåll. Men jag har trott att det har varit bra för mej för jag har fått så mycket gjort utan att knappt ens blinka vilket i sej har varit en lättnad. Och tiden har gått fort för att jag har sett till att alltid ha saker att göra.
Så nu när jag då kommit till en punkt då jag äntligen (konstigt nog?) känner lycka, har tagit mej tid till att göra saker jag trivs med och även fått betänketid bubblar allt annat också upp till ytan och helt plötsligt befinner jag mej i en sits där jag känner att tiden inte räcker till. Koncentrationen är inte på för fullt längre och en massa tankar stormar genom huvudet på mej som jag verken har tid eller lust att handkas med just nu - jag vill bara få ha min lycka ifred. På ett sätt är detta nog ett steg i rätt riktning att jag börjar öppna upp mej men samtidigt negativt då en del obehgaliga tankar tar upp min tid för att jag måste ta tag i dem och reda ut dem.
Och som så många andra gånger förr när jag kommit till den här punkten, fast nu en del insikter och erfarenheter rikare, känner jag åter att detta är något som kommer att ta tid och som jag inte kan ta mej upp ur själv. Det känns hemskt att behöva säga det men jag kan nog inte reda ut det på egen hand. Iallafall inte om det ska gå snabbt, vilket jag vill för jag har inte tid.
Och egentligen vet jag om att jag borde låta det ta den tid det behöver, man kan inte stressa fram en sån här process, men det går inte. Men jag antar att med hjälp av stöd från mina nära så kommer det att gå bra.
Detta leder mej dock till problem nr 2; att inte vara beroende av någon annan när det gäller mitt välbefinnande. Dessa bitar vill jag klara själv även om jag måste inse mina egna begränsningar. Fast det vill jag då helst inte, som vanligt. För jag vill fixa det själv. Utan hjälp från någon. Utan stöd från någon. Dels för att jag vill känna mej oberoende och bli stark på egen hand genom att just klara något på egen hand och dels för att jag inte vill belasta någon med "mitt". För det är just "mitt" att reda ut själv.
Detta gör dock att jag sluter mej och vänder mej inåt. Detta märks av de som står mej nära. Och detta kan också få sina konsekvenser när det gäller de som står mej nära, exempelvis att de upplever att jag stöter bort dem.
I'm looking at you through the glass, don't know how much time has passed.
Oh God, it feels like forever but no one ever tells you that forever feels like home, sitting all alone inside your head..
How do you feel? That is the question.. But I forget you don't expect an easy answer..
When something like a soul becomes initialized and folded up like paperdolls and little notes, you can't expect a bit of hope.
And while you're outside looking in, describing what you see, remember waht you're staring at is me..
How much is real? So much to question.. An epidemic of the mannequins contaminating everything we thought came from the heart - but it never did right from the start..
Just listen to the noises - null and void instead of voices.. Before you tell yourself it's just a different scene - remembering is just different from what you've seen..
På ett sätt gör jag väl det men inte av det skälet de flesta tror. Inte för att jag inte litar på dem, inte för att jag egentligen vill stöta bort dem, inte för att jag inte vill vara med dem, inte för att jag inte vill ha med dem att göra, inte för att jag tröttnat på dem - helt enkelt för att inte belasta dem.
Jag har fått höra att jag inte belastar dem om jag nu skulle öppna mej om det som försiggår i mina tankar och jag själv skulle heller aldrig se det som en belastning om mina nära kom till mej och öppnade sej. Men när det gäller mej själv och andra så känns det så. Inte för att de får mej att känna så - jag känner så av mej själv. Och så var det det här med att vara oberoende. För har man en gång varit beroende av en persons stöd, uppmuntring och hjälp är det lätt hänt att man faller om den andre personen faller. Dubbel olycka som jag vill undvika.
Trots att de dåliga känslorna kanske är mer lättframkallade tack vare att jag känner bra känslor hade jag ändå inte velat byta ut de bra känslorna för något i världen. Det var länge sedan och jag känner att jag verkligen behövde det. För samtidigt som jag kan känna att jag blir nedbruten av det negativa så bygger det positiva upp mej. Och jag behöver nog den balansen för att kunna ta tag i det negativa.
Det jobbiga är bara att jag upplever det många gånger som att det negativa tar över vid tillfällen då jag egentligen inte borde känna något annat än lycka. Då är det lätt att jag blir arg på mej själv, för att jag inte kan styra det hela mer än jag kan. Vill ju ta vara på de tillfällena då jag är lycklig och borde vara lycklig - är rädd att dessa tillfällen annars försvinner från mej just för att det negativa kanska tar över emellanåt. Men på den punkten hoppas jag bara innerligt på förståelse, även om jag inser att alla har sina gränser.
Men hursomhelst så är jag lycklig över att få känna mej lycklig när jag väl känner mej lycklig. Logiskt kanske? Men jag tror att det har en så mycket mer omfattande och större betydelse för mej än vad ursprunget till min lycka inser.
Och nu tog det stopp - få ner mina lyckokänslor i ord är inte min starkaste sida. Speciellt inte när dessa känslor är såpass överväldigande att jag, som tidigare sagt, tycker att de ord som existerar inte räcker till för att beskriva, för att ge mina känslor rättvisa. But I'll try...
Niklas - en ängel har dykt upp i mitt liv. Vi har levt våra liv parallellt, så nära men ändå så långt borta. Vi har så mycket gemensamt som skapar en så stark samhörighetskänsla, såpass stark har jag aldrig känt. Allt känns så självklart men aldrig någonsin som något man skulle ta för givet.
Han finns där och stöttar när jag är svag och behöver styrka. Han finns där med glädje när jag är nere och behöver skratta. Han finns där och ger värme när jag känner mej osäker och behöver trygghet. Han finns där och pratar med mej när jag känner mej full av känslor som behöver sättas ord på. Han finns där och lyssnar när jag känner att jag pratat för döva öron och behöver förståelse. Han finns där. Alltid.
Och det betyder allt för mej. Mer än vad han nånsin kommer inse. Kärlek - underbart.
Sometimes the things I say in moments of disarray,
succumbing to the games we play to make sure that it's real..
When it's just me and you - who knows what we could do?
If we can just make it through, through this part of the day, then we could stay here together..
And we could conquer the world, if we could say that forever - it's more than just a word..
- just one thought -
Help me out here, all my words are falling short and there's so much I want to say..
Want to tell you just how good it feels when you look at me that way..
- weird -
Har en skum känsla. Vet inte riktigt vad det är.
Det känns bara.. Skumt.
Saker som gör sej påminda kanske, men vad vet jag. Och vad skulle det vara för saker..? Och ja, jag om någon borde väl veta isf. Men det gör jag inte.
Det är bara en känsla..
Är det min känsla? Är det någon annans? Varför? Vad ska jag göra med den?
Det ändrades i all hast. Eller ja, hur ska jag förklara? Det bara kom över mej helt enkelt. Svårt att göra något åt det när man inte vet varför..
Jag vet inte heller om det är något bra eller dåligt. Kan det vara nåt bra i grunden men det utlöser något dåligt för att jag inte är van att ha det så här..? Kan man ha ångest på grund av att något är bra..? Just för att det är så ovant att känna något så bra..? För bra är det enda jag känt nu det senaste..
Kanske är det något i stil med att det "är för bra för att vara sant" så att ens undermedvetna försöker påminna en om tidigare erfarenheter och verkligheten genom att framkalla ångest..?
Svårt när det inte är medvetet.. Då kan jag ju inte heller styra över det..
Suck.
Nä, det går över. Får bara.. Göra något annat. Så jag inte tänker på det.
Nä, det är säkert ingenting annat än att det bara är ovant att ha varit uppfylld med en sådan överväldigande positiv känsla under såpass lång tid.. Att det positiva faktiskt har varit mer än det negativa..
Så är det nog..
Nu är det bara att det ska vara förståeligt och inte skrämmande..
/S
- afraid of waking -
This is my life - it's not what it was before, all these feelings I’ve shared..
And these are my dreams, that I’d never lived before..
These are my words that I’ve never said before - I think I’m doing okay..
And this is the smile that I’ve never shown before..
Somebody shake me 'cause I must be sleeping..
Now that we're here, it's so far away..
All the struggle we thought was in vain and all the mistakes one life contained..
They all finally start to go away and now that we're here, i'ts so far away and I feel like I can face the day..
And I can forgive and I’m not ashamed to be the person that I am today..
I’m so afraid of waking, please don't shake me..
Hade en helt underbart rolig kväll igår, allting kändes så bra. =) Tack Alma, Niklas och Thomas - you all made my day. <3
- sunset -
I'm sorry if this might sound strange,
but for me things are beginning to change..
I never thought I would meet someone like you,
who turned out to be all wonderful and true..
I've only known you for a really short while,
but you have given me a lot that I just can't deny..
So forgive me if I act a little strange for I don't know what I do,
it just feels like lightning running through my veins everytime I look at you..
så vad har man att berätta då..? en massa vackra tankar har väckts iallafall, trivs med det.. mkt som väckts till liv överhuvudtaget, mkt som legat och vilat och som man inte tänkt på längre för att allt har verkat vara försvunnet..
det känns bra.. helt otroligt faktiskt, det hade jag inte anat för en och en halv vecka sedan.. som saker och ting kan förändras i en handomvändning utan att man egentligen förstår varför, eller rättare sagt inte kan greppa, det bara är så..
och det är så underbart att orden inte räcker till, är för få och på något sätt innehållslösa, för att ens mäta sig med de känslor man så gärna vill beskriva..
ja.. man somnar mjukt numera och vaknar på samma sätt.. sådant lugn, så värdefullt.. do you know what i mean..?
thank you..
- deep late night thoughts -
03.25. Hm. Blev senare än vad jag tänkt mig. Kan dock förklarars med att min mamma kom hem från Oslo runt 00.00 och vi har suttit och snackat en massa fram till nu. Mycket snack att ta igen när hon väl kommer till Helsingborg. =)
Ska väl lägga mig snarast iallafall, ska ju både till skolan och jobba imorgon. Som tur är börjar jag först 12.30 så det ska väl ordna sig. =)
Blev mycket deep talk nu och tankarna sätts ju igång då. Fast iofs, när är mina tankegångar inte igång? Ganska sällan faktiskt. Tänker på det mesta för det mesta. Och egentligen är ju en blogg ett bra sätt att få ner alla dessa tankar i ord, även om det visserligen skulle bli en hel roman om jag verkligen skrev ner ALLT. Men då kommer vi till mitt problem (hm, ska jag verkligen våga yttra ett problem här?) som nog inte är så ovanligt; att öppna sig. Tankar som exempelvis "Skulle någon vara intresserad av det här?", "Nu tycker folk nog jag är helt dum i huvudet.." och "Gud vad jag klagaaar.." väcks till liv. Eller kanske att de tankar jag skriver ner är jobbiga, ologiska, dumma, meningslösa osv..
Men det är ju då man ska stanna upp och istället tänka; "Vem bryr sig om vad folk tänker och tycker om mina tankar? Det är ju just mina tankar och mina tankar är viktiga för mig. Och vem vet, det kanske finns någon där ute som känner igen sig i det man skriver och kanske resonerar precis likadant som jag om ens egna tankar och folks eventuella reaktioner på dem.". Detta faller sig ju inte alltid så självklart att tänka med automatik.
Min rent spontana tanke just nu efter att precis ha läst det jag skrivit hittills är; "Men herregud, det säger ju sig självt.". Hade jag däremot läst detta i någon annans blogg hade jag nog instämt och tänkt; "Preciiis.".
Ganska underligt ändå hur man kan resonera så otroligt olika beroende på om man själv skrivit en sak eller någon annan skrivit något som egentligen har precis samma innebörd. Men det ligger väl i mångas natur att vara väldigt självkritiska. Så är det för mig iallafall och har varit så länge jag kan minnas.
Självkritisk, höga krav på mig själv, höga förväntningar.. Enligt alla omkring mig iallafall. Och tar jag ett steg åt sidan och bara ser mig själv objektivt så stämmer det nog. Men allt detta är ju för att jag känner att alla mina "höga" krav är något som jag borde klara av och mer därtill. Jag känner att jag borde ha den kompetensen. Och når jag inte upp till den så har jag misslyckats istället för att vara med nöjd med hur mycket jag egentligen åstadkommit och där har vi den självkritiska delen av mig som tar vid.
Så då är frågan; blir jag verkligen någonsin nöjd med vad jag presterat? Well. Det har hänt. Dock inte särskilt ofta. Jag har väl kunnat tycka att mycket varit "helt okej" med tanke på omständigheterna - saker runt omkring som dykt upp från ingenstans, saker som ställt till problem på vägen, onödiga störningsmoment och stressorer, men efter den rannsakningen har jag fortfarande kunnat tycka att jag borde klarat mig över den högtuppsatta ribban IALLAFALL. Hm. Har jag då för höga krav på mig själv trots allt? Det har jag nog. Mina krav för att min prestation i slutändan ska uppfattas som "helt okej" för mig är redan vid det laget väldigt höga. Där är som att jag inte tillåter mig själv att vara helt nöjd. För då ska jag ju genast göra det 1000 gånger bättre nästa gång. De ständiga höga kraven och den ständiga självkritiken som många gånger nog är mer destruktiv än konstruktiv, då jag aldrig tillåter mig själv att vara helt nöjd med vad jag åstadkommit och presterat. Trots att jag kanske har all anledning i världen att vara totalt nöjd och kanske till och med stolt någon gång.
Vet inte om det kanske har att göra med någon slags rädsla att bli för nöjd och därmed för lugn så att jag inte till nästa gång presterar allt jag förmår att prestera. Att jag inte gör det absolut bästa jag kan. Att jag inte gör allt av mig själv som jag kan bli. Att jag inte ger allt jag kan ge. Att jag helt enkelt inte strävar efter att bli mer, lära mig mer, erfara mer och därmed BLIR mer när det finns så otroligt mycket att lära av livet som jag fortfarande inte lärt mig. Att jag helt enkelt inte blir allt jag kan bli.
För är det något jag inte vill så är det att vakna upp en dag och tro att jag är färdig. Färdig med allt vad livet har att erbjuda och därmed missar så mycket mer. För om man tror att man är färdig och därmed inte strävar efter mer, vad finns det då kvar..? Hur meningsfullt skulle saker och ting då kännas..?
Ofta stöter man på folk som är alldeles för säkra på saker och ting som de inte ens vet hälften av. Och inte verkar de intresserade heller att ta reda på mer, lära sig mer, veta mer, erfara mer just också för att de tror att de är färdiga med de bitarna. Och det skrämmer mig. Hur kan man vilja stanna i en viss mognadsgrad..? För det är ju i stort sett det man gör om man tror man är färdig. Vilket är helt ologiskt. Hur kan man tro att man är färdig med exempelvis temat "relationer" vid 25-års ålder när man kanske kommer att leva tills man är 90 år? Hur skulle det vara logiskt att ens kunskaper om relationer är likvärdiga vid 25-års ålder och 90-års ålder? Man lär sig genom erfarenheter och vid gammal ålder har man nog erfarit en hel del mer än vad man gjort vid ung ålder. Därmed är det inte sagt att man inte kan veta väldigt mycket redan i ung ålder. Men det hänger ju på hur mycket och vad man varit med om. Åter igen; erfarenheter.
Nej, jag vill inte tro att jag är färdig. Jag vill konstant kunna utvecklas som person, lära mig och uppleva så länge det är möjligt. Ta vara på det chanser som ges. Så även om jag har enormt höga krav på mig själv så lär jag mig ju ändå desto mer. Gäller väl bara för mig att hitta en rimlig balans när det kommer till min ganska självkritiska sida så att jag inte går miste om en del på vägen mot mina högt uppsatta mål, som jag satt upp för att just inte gå miste om saker och ting.
Nattens filosofistund får nog avslutas nu. Sömnen är också viktig. Och som tidigare sagt ökar väl bara risken för en hel roman om jag inte avslutar nu. He.. =)
Sleep tight!
/S
- the weekend -
Oj oj, mitt andra inlägg so far. Nice =) Kanske går bättre denna omgången på blogg.se då. =)
Helgen har varit sömnlös men däremot mycket trevlig. I lördags var man på "tjejkalas" hos en kompis som fyllde år, hon hade temat Disney. Kul grej tycker jag, nåt annorlunda och så får man vara barn för en stund. Jag kom som Esmeralda, Alma som Snövit, Sanna som Tingeling, Catrin som Mimmi och födesledagsbarnet Catharina som Nalle Puh. =) Bilder läggs upp inom snar framtid. (När jag har tid dvs.. =P)
Efter det åkte jag och Alma in till stan för att jag skulle hem till pappa för att ge Bamse-katt mat och vatten eftersom pappa är bortrest, närmare bestämt i Sydamerika. Därefter åkte vi hem till mig och lämnade mina grejer (från kalaset) för att sen åka in till stan efter att Alma övertalat mig. =) Väl framme stack vi till Snaps och tog nåt att dricka och snackade om allt mellan himmel och jord. Alma ringde efter en stund hennes amerikanske vän Johnny och tyckte att han och hans kompis Kai skulle komma ner till stan och hänga med oss ut någonstans, vilket de gjorde. Väldigt trevliga killar det där. =)
Målet blev först PL13 bara för att få veta att de precis skulle stänga så vi gick vidare till Bishop In Arms men de skulle också stänga. Till slut hamnade vi iaf på Harry's där vi tog en cider och blev bjudna på varsin shot av killarna och vi hade helt underbart kul! Dansade mest hela tiden och hade väldigt trevligt! =D Efter detta gick vi till Max för att äta nåt och sen följde vi med hem till Johnny där vi alla satt och snackade och drack kaffe fram till runt 06.00. Då såg både Johnny och Kai väldigt trötta ut, även om Kai försökte få oss att tro att han inte alls var trött (hehe) medan Johnny vill gå och lägga sig. Så jag och Alma gick för att låta de sova och stack inom henne för att sen sticka hem till mig för att plugga lite (eftersom vi båda behövde det) då vi ändå inte tyckte det skulle löna sig att gå och lägga sig.
Nåt pluggande blev det i slutändan ändå inte utan vi fräschade till oss istället och snackade och så för att sen dra in till stan igen och köpa pizza som vi sen överraskade Johnny och Kai med. De va ganska sega till en början men sedan piggnade de till och det slutade med att vi satt och spelade kort hela söndagskvällen och hade jätte trevligt. =) Mycket engelska har det blivit också och det är ju aldrig fel. =) Trötta som sagt, kanske förståeligt efter 36 timmar av vaket tillstånd, men både jag och Almisen behövde ha trevligt och få slappna av för en stund. =)
Sleep tight!
/S
- something of some things -
Ja, då har man skapat en ny blogg här. Hade en innan och började det första inlägget med att skriva att blogg är något man skaffar med tanken att man ska vara duktig och skriva rimligt ofta men att det är lätt hänt att man glömmer bort det eller inte har tid. Och ja, gissa tre gånger? Jag mästrade att både glömma och inte hinna med så min blogg här försvann. He.. =)
Vi får väl se hur det går denna omgången då. =P
Ja. Så vad har man att berätta då?
Både pluggar och jobbar nu. Bådadera går bra faktiskt. Pluggar upp mina betyg på Komvux inför framtidsplanerna och jag gillar deras studiesätt. Ingen som övervakar en och hetsar utan allt ligger på en själv. Få lektioner i veckan och resten hänger på ens självdiciplin. Självständigt och fritt. Det gillar vi.
Och det jobbet jag har gick bra att anpassa efter skolan och även om det inte är så glamoröst så är det pengar jag inte hade förr. Och pengar behövs. Alltid.
Fick en mindre chock för några dagar sedan när jag skulle införskaffa de två sista böckerna jag behövde till skolan. Låt mej poängtera; de sista TVÅ böckerna. "1008 kr, tack". Omg. Golvet under mig mjuknade och huvudet snurrade till ett tag. Okej, skolböcker ÄR dyra, I knew that. Och resten av mina böcker hittills gått på runt 370 kr. Men ändå! Och den ena av dessa två sista böckers ordniariepris var 769 kr.
Ja, det är inte lätt att vara student med de utgifterna. Vill man inte ta studielån utan bara bidragsdelen, som jag, då får man ju inte mkt pengar. Dessutom bör det tilläggas att dessa 1008 kr var pengar jag precis fått i handen för att bara se dem försvinna igen. Och även de ENDA pengarna jag hade. Suck.
Och från det ena till det andra, piercat underläppen har man också. =D
Det var riktigt kul, var nämligen på sk TPP (Tattoo Piercing Party). Min bästa vän som lärt känna en piercare ute i Staffanstorp som anordnar sådana här "partyn". Man åker dit ett gäng och gör de piercingar och tatueringar som man vill ha till ett billigare pris än normalpris, beroende på hur många man är också. Man får givetvis i förväg säga på ett ungefär vad alla ska göra osv.
Piercing i läppen har jag velat göra väldigt länge men det har aldrig blivit tillfälle och så har det eviga problemet "pengar" varit i vägen också men nu tog jag tillfället i akt att för 150 kr pierca mig. Så ville jag egentligen tatuera mig också men eknomin tillät inte det så det får bli nästa gång. =)
Väldigt nöjd är jag iallafall och både Maddi (piercaren) och Wayne (tatueraren) på Enetophobia kan sina saker. (Smygreklam..? =P) Nädå, klart man vill tipsa vidare om duktiga och kunniga människor! =)
Nä, nu ska jag plugga det sista inför imorgon så det blir gjort och känner dessutom att risken finns att detta inlägg blir ännu längre och tråkigare om jag inte slutar nu. He.. =P
See ya!
/S